What do you think?
Rate this book
En döds memoarer #1-2
Memórias de um Morto
Swedish
- GenresSwedish Literature
352 pages, Paperback
First published January 1, 1918
5 people are currently reading
84 people want to read
About the author
Hjalmar Bergman
84 books18 followersHjalmar Bergman was a Swedish writer and playwright.
The son of a banker in Örebro, Bergman briefly studied philosophy at Uppsala University but soon broke off his studies and took up the life of a free writer. He married Stina Lindberg, the daughter of actor and stage producer August Lindberg and Augusta Lindberg, and sister of Per Lindberg. Up to his father's death in 1915 Bergman was heavily sponsored by the family patriarch; after the old man died from a stroke it turned out that the family business had become highly indebted and Bergman was forced to start making money out of his writing and court readers in a more outgoing and more entertaining manner. He rose to the challenge and in the following ten years reached the peak of his work.
Much of his output takes place in a small town in mid-Sweden, which is growing into a parallel universe in a Balzacian manner. The shameful secrets of a dozen of interwoven families gradually come out of the closet as the stories grow increasingly symbolic. A pessimistic outlook is always counterbalanced by a grotesque humour - indeed in a book like Markurells i Wadköping the latter almost succeeds in completely shading the former.
After an unsuccessful bout as a manuscript writer in Hollywood Bergman's alcoholism and narcotics abuse took over, from which he died prematurely; his final novel Clownen Jac mirrors his awareness of his drift into self-destruction as well as his belief in the honesty and purpose of artistic spectacle.
The son of a banker in Örebro, Bergman briefly studied philosophy at Uppsala University but soon broke off his studies and took up the life of a free writer. He married Stina Lindberg, the daughter of actor and stage producer August Lindberg and Augusta Lindberg, and sister of Per Lindberg. Up to his father's death in 1915 Bergman was heavily sponsored by the family patriarch; after the old man died from a stroke it turned out that the family business had become highly indebted and Bergman was forced to start making money out of his writing and court readers in a more outgoing and more entertaining manner. He rose to the challenge and in the following ten years reached the peak of his work.
Much of his output takes place in a small town in mid-Sweden, which is growing into a parallel universe in a Balzacian manner. The shameful secrets of a dozen of interwoven families gradually come out of the closet as the stories grow increasingly symbolic. A pessimistic outlook is always counterbalanced by a grotesque humour - indeed in a book like Markurells i Wadköping the latter almost succeeds in completely shading the former.
After an unsuccessful bout as a manuscript writer in Hollywood Bergman's alcoholism and narcotics abuse took over, from which he died prematurely; his final novel Clownen Jac mirrors his awareness of his drift into self-destruction as well as his belief in the honesty and purpose of artistic spectacle.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 12 of 12 reviews
October 30, 2018
Reedição da tradução que publiquei na Eucleia em 2011, e que passou quase despercebida.
Um dos livros que mais gostei de traduzir.
Um dos livros que mais gostei de traduzir.
May 24, 2019
Não sei bem como avaliar este livro.
Por um lado, foi uma leitura extremamente difícil. O tom oscila entre a comédia e a tragédia, entre o real e o onírico, e às tantas estava baralhada com o rumo da história. Sinto que precisava de mais dedicação minha enquanto leitora.
Por outro lado, foi daqueles livros que me deixou a pensar sobre ele, o que costuma ser um bom indicativo de que estamos perante uma grande obra literária.
Poupar-vos-ei à sinopse do livro, acrescentando apenas que o tema central pareceu-me ser o quanto das nossas ações são motivadas pelas expectativa de outrem e não pela nossa vontade. O que se chama o "ter de":
"E descobri que um enxame de mosquitos, mesmo antes de uma tempestade numa noite de verão, não é, nem de longe, tão numeroso e furioso e inescapável quanto o enxame de "ter de" que nos assalta diariamente.
A partir do maior: ter de viver, descendo por inumeráveis degraus: ter de amar, ter de odiar, ter de vingar, ter de ser honrado, ter de ser atraente, ter de se divertir, ter de ser educado, ter de acompanhar os tempos, até ao mais insignificante e ridículo, embora não o menos insistente: ter de beber, ter de ouvir musica, ter de tomar banho em agua fria, ter de ter sapatos amarelos, ter de ter um certo tipo de papel de parede, ter de sair da cama com o pé direito - ad infinitum, Herr Arnberg, pois, como digo, é mais fácil contar as estrelas nos céus do que os "ter de" que governam as nossas vidas."
Algures entre as 3 e as 4 estrelas.
Por um lado, foi uma leitura extremamente difícil. O tom oscila entre a comédia e a tragédia, entre o real e o onírico, e às tantas estava baralhada com o rumo da história. Sinto que precisava de mais dedicação minha enquanto leitora.
Por outro lado, foi daqueles livros que me deixou a pensar sobre ele, o que costuma ser um bom indicativo de que estamos perante uma grande obra literária.
Poupar-vos-ei à sinopse do livro, acrescentando apenas que o tema central pareceu-me ser o quanto das nossas ações são motivadas pelas expectativa de outrem e não pela nossa vontade. O que se chama o "ter de":
"E descobri que um enxame de mosquitos, mesmo antes de uma tempestade numa noite de verão, não é, nem de longe, tão numeroso e furioso e inescapável quanto o enxame de "ter de" que nos assalta diariamente.
A partir do maior: ter de viver, descendo por inumeráveis degraus: ter de amar, ter de odiar, ter de vingar, ter de ser honrado, ter de ser atraente, ter de se divertir, ter de ser educado, ter de acompanhar os tempos, até ao mais insignificante e ridículo, embora não o menos insistente: ter de beber, ter de ouvir musica, ter de tomar banho em agua fria, ter de ter sapatos amarelos, ter de ter um certo tipo de papel de parede, ter de sair da cama com o pé direito - ad infinitum, Herr Arnberg, pois, como digo, é mais fácil contar as estrelas nos céus do que os "ter de" que governam as nossas vidas."
Algures entre as 3 e as 4 estrelas.
February 9, 2024
När jag läste denna första gången var jag för ung för att relatera. Hjalmar Bergmans språk och skaparförmåga är som vanligt imponerande, men temat var för mörkt. Alienation och rotlöshet. Och allt prat om döden... ?
Även om boken är en släkthistoria, fyra generationer från senare 1700-talet, fram till 1913, så känns stämningen påverkad av att den skrevs under första världskriget. Huvudpersonen/berättaren Jan Arnberg känner sig mer död än levande. Liksom sin gamle onkel, Leonard Arnberg, som ansåg sig vara död eftersom han upplevde världen han levde i som ett 'helvete'.
När jag nu läst om boken, och är betydligt äldre, ger jag boken full pott i betygsstjärnor, för nu kan jag relatera, till Bergmans marionett-filosofi, att vi inte styr över vårt eget öde, att släktsjälen binder oss och vår egen vilja vid livets alla måsten, som tycks hindra vår egen kreativitet från att förverkligas.
'En döds memoarer' skiljer sig från Bergmans övriga romaner, inte genom sitt mörker, men genom att den tycks helt sakna 'comic relief', det saknas komiska 'krumelurer', karaktärerna beskrivs inte för att roa, allt rör sig på ett mer andligt än kroppsligt plan. Bergman filosoferar med mycket väl genomfört metaforiskt 'schema', där allt upprepas och korsrelateras och börjar och slutar på samma tema, maskeradbalen där Gustav III mördades. I början av släkthistorien är det en dödshandling som inleder släktens skuld, och slutar med en en maskeradbal som hotar att upprepa historien, men där Jan slutligen lösgör sig från 'ödet' och skulden, med orden 'Far, jag vill inte...'
Del I, 'Arvet och Lagen', relaterar fyra generationer släkthistoria, nästan som Gamla testamentet, släktled stiger ur dimmorna och man är egentligen inte helt säker på vad som är sägner och var sanningen ligger. Vad som först känns som lite mycket att hålla reda på, visar sig snart upprepat som minnestekniska knep. De adliga Arnfeldt vs de fattiga 'borgarna' Arnberg, liksom Biskop Rygelius som tar hand om själen, vs den fränt misantropiske doktor Rygell, som tycker att alla sjuklingar är 'skräp'. Arnbergarnas stamfar är oäkta son till greve Arnfeldt, som först fick det därav enkelt avlädda namnet 'Fält', men arbetar sig upp till Fältman, och senare Arnberg. De har hela tiden parallella öden. Vad är äkta vs oäkta?
Så kommer mellanspelet 'Léonie', Jans kusin och stora kärlek. Som för in Kärleken i Jans liv, en ren oskuldsfull kärlek, som dock tas ifrån honom. Då flyr Jan landet, blir sjöman ett par år
Del II, Arvet och Löftet. Jan har hamnat i Hamburg, utfattig, ett rö för vinden, går han ner sig i dekadenta kretsar, där allt handlar om att utnyttja och utnyttjas. Skärseld? Eller rent av helvetet på jorden. De dekadenta kretsarna snurrar kring 'hotel Montsousonge', som kan tydas som Berget-under-drömmen, vilket jag tolkar som antingen undermedvetet, eller Dantes skärseldsberg, en mardröm. Montsousonge är 'alias' för familjenamnet Feurfield. Vilket poängterar Elden, på både franska (feu/feure) och tyska (feuer), som bränner i Jans medvetna.
Jans far, Johan Arnberg, är död sedan flera år, han dog i fattigdom och elände, utnyttjad av ekonomiska skojare, inklusive den adliga grenen på familjeträdet. Men vid hotellet i Hamburg finns en 'portvakt', Johannes, som blir som en ställföreträdare för fadern, och följer Johan genom denna skärseld, antagligen symbol för Johannes uppenbarelser.
Slutet är öppet, så till vida att vi inte längre vet om det som hänt har hänt, eller inte.
Johannes säger: 'Har du ännu icke förstått, att du och jag icke äro av denna världen?'
Jan har dock brutit förbannelsen.
Romanen är full av spännande metaforer och som vanligt rik på karaktärer. Och mycket värd att läsa, så jag tänker inte avslöja mer än så här.
Även om boken är en släkthistoria, fyra generationer från senare 1700-talet, fram till 1913, så känns stämningen påverkad av att den skrevs under första världskriget. Huvudpersonen/berättaren Jan Arnberg känner sig mer död än levande. Liksom sin gamle onkel, Leonard Arnberg, som ansåg sig vara död eftersom han upplevde världen han levde i som ett 'helvete'.
När jag nu läst om boken, och är betydligt äldre, ger jag boken full pott i betygsstjärnor, för nu kan jag relatera, till Bergmans marionett-filosofi, att vi inte styr över vårt eget öde, att släktsjälen binder oss och vår egen vilja vid livets alla måsten, som tycks hindra vår egen kreativitet från att förverkligas.
'En döds memoarer' skiljer sig från Bergmans övriga romaner, inte genom sitt mörker, men genom att den tycks helt sakna 'comic relief', det saknas komiska 'krumelurer', karaktärerna beskrivs inte för att roa, allt rör sig på ett mer andligt än kroppsligt plan. Bergman filosoferar med mycket väl genomfört metaforiskt 'schema', där allt upprepas och korsrelateras och börjar och slutar på samma tema, maskeradbalen där Gustav III mördades. I början av släkthistorien är det en dödshandling som inleder släktens skuld, och slutar med en en maskeradbal som hotar att upprepa historien, men där Jan slutligen lösgör sig från 'ödet' och skulden, med orden 'Far, jag vill inte...'
Del I, 'Arvet och Lagen', relaterar fyra generationer släkthistoria, nästan som Gamla testamentet, släktled stiger ur dimmorna och man är egentligen inte helt säker på vad som är sägner och var sanningen ligger. Vad som först känns som lite mycket att hålla reda på, visar sig snart upprepat som minnestekniska knep. De adliga Arnfeldt vs de fattiga 'borgarna' Arnberg, liksom Biskop Rygelius som tar hand om själen, vs den fränt misantropiske doktor Rygell, som tycker att alla sjuklingar är 'skräp'. Arnbergarnas stamfar är oäkta son till greve Arnfeldt, som först fick det därav enkelt avlädda namnet 'Fält', men arbetar sig upp till Fältman, och senare Arnberg. De har hela tiden parallella öden. Vad är äkta vs oäkta?
Så kommer mellanspelet 'Léonie', Jans kusin och stora kärlek. Som för in Kärleken i Jans liv, en ren oskuldsfull kärlek, som dock tas ifrån honom. Då flyr Jan landet, blir sjöman ett par år
Del II, Arvet och Löftet. Jan har hamnat i Hamburg, utfattig, ett rö för vinden, går han ner sig i dekadenta kretsar, där allt handlar om att utnyttja och utnyttjas. Skärseld? Eller rent av helvetet på jorden. De dekadenta kretsarna snurrar kring 'hotel Montsousonge', som kan tydas som Berget-under-drömmen, vilket jag tolkar som antingen undermedvetet, eller Dantes skärseldsberg, en mardröm. Montsousonge är 'alias' för familjenamnet Feurfield. Vilket poängterar Elden, på både franska (feu/feure) och tyska (feuer), som bränner i Jans medvetna.
Jans far, Johan Arnberg, är död sedan flera år, han dog i fattigdom och elände, utnyttjad av ekonomiska skojare, inklusive den adliga grenen på familjeträdet. Men vid hotellet i Hamburg finns en 'portvakt', Johannes, som blir som en ställföreträdare för fadern, och följer Johan genom denna skärseld, antagligen symbol för Johannes uppenbarelser.
Slutet är öppet, så till vida att vi inte längre vet om det som hänt har hänt, eller inte.
Johannes säger: 'Har du ännu icke förstått, att du och jag icke äro av denna världen?'
Jan har dock brutit förbannelsen.
Romanen är full av spännande metaforer och som vanligt rik på karaktärer. Och mycket värd att läsa, så jag tänker inte avslöja mer än så här.
January 30, 2019
Ora este é um dos livros que deverá ser encarado como "necessário ler"!Seguimos por várias gerações sem darmos pelo tempo a passar e quando damos por isso já são todos nossos conhecidos... Muito bom!
October 26, 2022
3.5
Escreve como um contemporâneo.
Descrições muito próximas a inquietudes do hoje em dia.
Escreve como um contemporâneo.
Descrições muito próximas a inquietudes do hoje em dia.
August 14, 2019
Publicado na Suécia em 1918, o romance Memórias de um Morto, de Hjalmar Bergman, foi publicado em Portugal em 2011, pela Eucleia Editora, e em 2018, pela Cavalo de Ferro. Em ambas a tradução é de João Reis, presumo que a mesma. A obra pode ser encarada como uma polémica contra o livre-arbítrio, contra a ideia de que cada um é responsável pelo seu destino, pela vitória ou pela derrota que sofre na existência. Todavia, não se trata de um determinismo mecânico inscrito na natureza, mas a ideia de que o mal praticado por alguém é castigado na sua descendência, um pessimismo trágico. É isso que nos conta Jan Arnberg, personagem central e narrador do romance. Os desaires sofridos pelo seu avô, pai e por ele próprio mais que motivados por más opções são apresentados como o resultado de um acto pelo qual não foram responsáveis, mas que continuam a expiar, como nas tragédias gregas...
Continuar a ler em: http://bit.ly/2YNDhyj
Ou em: http://bit.ly/2Z4cAVt
Continuar a ler em: http://bit.ly/2YNDhyj
Ou em: http://bit.ly/2Z4cAVt
May 4, 2025
Möjligt att Hjalmar Bergman helt enkelt inte är för mig. Tog väldigt lång tid att finna mig i, och när jag väl fann mig i den (något uttjatade i svensk litteratur som helhet) "landsbygds"-familjekrönikan, drar han mattan under mig i andra delen. Andra delen förvirrar och överväldigar, men sista kapitlet gör det värt det, där det tar en plötsligt modern (och lite kuslig men jag har svårt att veta var denna känsla kommer ifrån) stilvändning.
May 6, 2024
The beginning was very long and tedious and I considered giving up, but I'm so glad I stayed. I'm not sure if this was intentional, but I thought it was really funny at times and had some incredible dark, provocative quotes throughout as well (especially the ending). I got a bit confused at points, but that's ok. I thoroughly enjoyed it but could understand why others would not.
May 2, 2020
Дочитала только потому что обожаю заканчивать что-либо
June 29, 2022
Rubicon passerad.
April 14, 2024
1001 böcker
Sidan 42, mening 1:
”Il e’tait bossu!”
Sidan 42, mening 1:
”Il e’tait bossu!”
Read
July 27, 2011Nog är boken bra, men jag tycker inte som det står på baksidan att det är en av Bergmans främsta. Första delen känns rätt seg enligt mig och jag vet inte om jag tycker att Bergman behärskar första persons berättandet lika väl som han gör tredje person perspektivet. Sedan präglas boken snarare av tungsinthet än det något mörka ironin som kan finnas i de tidigare verken. Det är även inte mycket humor i boken. Samtidigt är den spännande och psykologiskt på ett sätt som känns mycket modernt.
Displaying 1 - 12 of 12 reviews