När jag läste denna första gången var jag för ung för att relatera. Hjalmar Bergmans språk och skaparförmåga är som vanligt imponerande, men temat var för mörkt. Alienation och rotlöshet. Och allt prat om döden... ?
Även om boken är en släkthistoria, fyra generationer från senare 1700-talet, fram till 1913, så känns stämningen påverkad av att den skrevs under första världskriget. Huvudpersonen/berättaren Jan Arnberg känner sig mer död än levande. Liksom sin gamle onkel, Leonard Arnberg, som ansåg sig vara död eftersom han upplevde världen han levde i som ett 'helvete'.
När jag nu läst om boken, och är betydligt äldre, ger jag boken full pott i betygsstjärnor, för nu kan jag relatera, till Bergmans marionett-filosofi, att vi inte styr över vårt eget öde, att släktsjälen binder oss och vår egen vilja vid livets alla måsten, som tycks hindra vår egen kreativitet från att förverkligas.
'En döds memoarer' skiljer sig från Bergmans övriga romaner, inte genom sitt mörker, men genom att den tycks helt sakna 'comic relief', det saknas komiska 'krumelurer', karaktärerna beskrivs inte för att roa, allt rör sig på ett mer andligt än kroppsligt plan. Bergman filosoferar med mycket väl genomfört metaforiskt 'schema', där allt upprepas och korsrelateras och börjar och slutar på samma tema, maskeradbalen där Gustav III mördades. I början av släkthistorien är det en dödshandling som inleder släktens skuld, och slutar med en en maskeradbal som hotar att upprepa historien, men där Jan slutligen lösgör sig från 'ödet' och skulden, med orden 'Far, jag vill inte...'
Del I, 'Arvet och Lagen', relaterar fyra generationer släkthistoria, nästan som Gamla testamentet, släktled stiger ur dimmorna och man är egentligen inte helt säker på vad som är sägner och var sanningen ligger. Vad som först känns som lite mycket att hålla reda på, visar sig snart upprepat som minnestekniska knep. De adliga Arnfeldt vs de fattiga 'borgarna' Arnberg, liksom Biskop Rygelius som tar hand om själen, vs den fränt misantropiske doktor Rygell, som tycker att alla sjuklingar är 'skräp'. Arnbergarnas stamfar är oäkta son till greve Arnfeldt, som först fick det därav enkelt avlädda namnet 'Fält', men arbetar sig upp till Fältman, och senare Arnberg. De har hela tiden parallella öden. Vad är äkta vs oäkta?
Så kommer mellanspelet 'Léonie', Jans kusin och stora kärlek. Som för in Kärleken i Jans liv, en ren oskuldsfull kärlek, som dock tas ifrån honom. Då flyr Jan landet, blir sjöman ett par år
Del II, Arvet och Löftet. Jan har hamnat i Hamburg, utfattig, ett rö för vinden, går han ner sig i dekadenta kretsar, där allt handlar om att utnyttja och utnyttjas. Skärseld? Eller rent av helvetet på jorden. De dekadenta kretsarna snurrar kring 'hotel Montsousonge', som kan tydas som Berget-under-drömmen, vilket jag tolkar som antingen undermedvetet, eller Dantes skärseldsberg, en mardröm. Montsousonge är 'alias' för familjenamnet Feurfield. Vilket poängterar Elden, på både franska (feu/feure) och tyska (feuer), som bränner i Jans medvetna.
Jans far, Johan Arnberg, är död sedan flera år, han dog i fattigdom och elände, utnyttjad av ekonomiska skojare, inklusive den adliga grenen på familjeträdet. Men vid hotellet i Hamburg finns en 'portvakt', Johannes, som blir som en ställföreträdare för fadern, och följer Johan genom denna skärseld, antagligen symbol för Johannes uppenbarelser.
Slutet är öppet, så till vida att vi inte längre vet om det som hänt har hänt, eller inte.
Johannes säger: 'Har du ännu icke förstått, att du och jag icke äro av denna världen?'
Jan har dock brutit förbannelsen.
Romanen är full av spännande metaforer och som vanligt rik på karaktärer. Och mycket värd att läsa, så jag tänker inte avslöja mer än så här.