Min själ var ute på charterresa. Dimhornen tutade och orkestern spelade. På däck var festbelysningen tänd. Jag kände en stor ensamhet och en upplevelse av att titta ner i en oändlig avgrund. Jag började dricka på morgonen och drack hela dagarna. Ett finlandssvenskt liv som spriten tagit. Spriten är själens Bahamas och Bahamas är själens konkurs.
I poeten Bosse Hellstens debutroman lider protagonisten av förstockning. Han kan inte skriva dikter längre, utan drömmer om ett liv som björn och har inlett arbetet med en opera. Enligt Henrik Tikkanens devis har han försökt supa sig till konstnär, men i stället - konstigt nog - supit sig till fyllo.
Jökel är en roman om en expedition till en inre sumpmark. En berättelse om konsten, spriten och gränslösheten; undergången och uppståndelsen. En odyssé över ödsliga glaciärer till brölande tubor - om manlighet och konstnärskap.
Språket och beskrivningen av skrivandets motstånd i "Jökel - Anteckningar för en opera" är helt otroligt. Storyn är inte lika fängslande. I Jökel har Kulturmännen skrumplever och hamsterkukar. Det är något i varje fall. Men det är ändå något med detta ältande, denna självupptagenhet hos huvudkaraktären, denna obsession av alkoholiserade "författargenier" och förstoppade kukar (som i och för sig är roligt i början) som får mig att gäspa och att betyget inte blir mer än en tvåa.