Kouplan vill aldrig mer tänka på livet han en gång levde. Han har sitt uppehållstillstånd nu, och detektivuppdragen har bytts ut mot praktik på Farsta bibliotek. Jo, en sak lämnar fortfarande inte hans tankar: Vad har hänt hans bror?
I Uppsala vaknar Victor Holmberg kallsvettig om nätterna. Hans förflutna släpper honom inte. Just när han trodde att det fruktansvärda var bakom honom, kommer de igen med förnyad kraft. Männen som aldrig slutar söka.
I en trea i Hagsätra bor fem afghaner, tre afrikaner och två östeuropéer. För femton kronor i timmen städar de, lagar mat och serverar, duckar för gränspoliser och chefers chefer. När en av dem mördas är det som om det aldrig har hänt.
I sökandet efter sin bror befinner sig Kouplan plötsligt i sitt sista detektivuppdrag, och tvingas möta skuggorna igen. Kanske har de aldrig lämnat honom.
Finns det hjärterum är den fjärde och avslutande boken i serien om Kouplan av Sara Lövestam. Jag rekommenderar varmt serien, som definitivt ska läsas från början. Böckerna i rätt ordning är: Sanning med modifikation, Önska kostar ingenting, Luften är fri, och Finns det hjärterum. Länkarna går till mina recensioner av böckerna.
Böckerna om Kouplan är verkligen en annorlunda bokserie. Det är ju på ett sätt en sorts detektivroman. Men det är ju minst lika mycket ett drama.
Bokserien är välskriven, lättläst, spännande, och gripande. Det är mycket hjärta och djup i böckerna. Och det handlar till stor del om samhällsproblem och utsatta människor.
Jag kommer att sakna Kouplan, nu när serien är avslutad. Men jag tycker att författaren avslutade bokserien på ett mycket bra sätt.
Och eftersom jag även älskar alla Saras Lövestams fristående böcker, så vet jag ju att jag har många andra bra böcker att se fram emot i framtiden.
Och jag rekommenderar som sagt var ALLA författarens böcker.
Jag kan varmt rekommendera serien om Kouplan. Den sista boken lyssnade jag på i bilen, vilket är nästan enda läsaktivitet som fungerar för mig nu. Den där corona...
Då var det till slut dags att ge sig på sista delen i serien om Kouplan, Finns det hjärterum. En resa som har tagit mig sju och ett halvt år. Kouplans resa har inte varit lika lång tidsmässigt, men väl lika lång på andra sätt.
Det var med blandade känslor som jag tog tag i den här boken. Det är sorgligt att skiljas från Kouplan, jag tycker verkligen om honom. Världen behöver fler Kouplans. Goda människor som genuint bryr sig om andra. Hur svårt de själva än har det.
Finns det hjärterum är ett fint och värdigt avslut på serien. Jag kan bara rekommendera alla att läsa de här böckerna. I rätt ordning, så klart. Jag önskar Kouplan (eller Daniel då) alla lycka och välgång. Och nej, det är inte deckare. Inte alls och inte ens i närheten. Nu ska jag kolla vilka andra böcker av henne jag ska ge mig på. Kanske grammatikböckerna. Det vore kul.
OBS! Detta är en kraftigt förkortad text. Hela finns på min blogg
Så kom den till slut, fjärde och sista delen om Kouplan. Läsvärd för oss som har följt hans öde. Något av en besvikelse, en anledning är att så mycket i berättelsen är omtagningar från tidigare delar.
Dernier opus de cette tétralogie suédoise qui met en scène Kouplan, détective privé originaire d’Iran 🏢 A la recherche de son frère, il souhaite récupérer la seule photo de lui qu’il a, qui se trouve dans un précédent logement qu’il a occupé. En rencontrant les nouveaux occupants du logement, des sans-papiers, il décide de leur venir en aide. 🖋 Ce roman, comme les deux précédents, me paraissent être écrits de façon si « réelle » que cela me donne l’impression de raconter de vraies histoires. 👨👩👦👦 La fin était particulièrement émouvante !…
Jag älskar böckerna om Kouplan. Så fina och välskrivna. Jag har en transsexuell son och känner igen mycket av Kouplans tankegångar, både i den här och tidigare böcker. Det känns synd att detta var den sista i serien, men den binder ihop handlingen på ett bra sätt.
Une très bonne lecture, un style efficace qui se dévore. Le fait que cela se passe avec des sans papiers et des transgenres donnent un aspect bien plus particulier à l'intrigue, cela fait du bien de mettre en avant cette minorité.
Comme je suis un peu bête j'ai lu ce dernier tome avant le 3ème mais je m'en suis rendu compte uniquement à la fin donc je pense que ce n'est pas très grave. En tout cas j'ai adoré, c'est mon préféré des trois que j'ai lus pour l'instant et une très bonne fin pour la série.
Ett bra slut på serien. Lite repeterande i början. Samma argument om och om. När det blir lite aktion, blir det roligare. Men då är det också snart slut.
Åh, Kouplan, ska vi säga hej då nu? Ja, det ska vi, och det känns faktiskt okej. Den fjärde boken knyter ihop säcken, och lyfter upp de teman som funnits med från start ytterligare. Lite så att det faktiskt blir mindre en deckare, lite mindre en roman också, mer ett inlägg i asyldebatten. Missförstå mig rätt; jag ömkar verkligen om alla dessa papperslösa; utnyttjade; på flykt. Men jag ömkade nog faktiskt mer när problemen fick utgöra bakgrund till de fantasifulla fallen Lövestams privatdetektiv ramlade över. Det är samma sak med transproblematiken, men det funkar fortfarande i denna sista del av serien - den vävs in i den övriga historien, lite lättare - och därmed med mer tyngd. Det känns instinktivt fel att säga om så svåra ämnen som Sara väljer - men jag uppskattade böckerna när de underhöll mer. Den här blir lite stelare, lite mer saktfärdig. Fast... det spelar ingen roll när slutet blir så fint och hoppet till slut får ta övertonen. Du som inte lystrat till mina uppmaningar tidigare; läs den här serien nu då!!
Vierde en laatste deel van de prachtige reeks Kouplanromans. K. vindt zijn eveneens uit Iran gevluchte broer terug en redt samen met hem 9 klandestien in Zweden levende migranten.