Kreousas skugga. Fiktionsteoretiska nedslag i senantikens latinska litteratur

by Anders Cullhed

Om boken
”Vår egen tid har visat upp ett förfärande antal modeller för nya handklovar på poesin, samtidigt som fiktionen i tidigare okänd utsträckning kommit att institutionaliseras och plattas ut … Kreousas uppfordrande skugga förblir tydligen en provokation långt sedan Augustinus gjort avbön för sin ungdoms läsefrukter, långt sedan Vergilius gav den gestalt och långt sedan Troja lagts i aska.”

Under fjärde, femte och sjätte århundradena av vår tideräkning råkade den antika kulturen i kris. Hela den klassiska fiktionsvärlden utsattes för en korseld av teoretisk eller satirisk polemik från de fromma intellektuella.
Augustinus, Hieronymus och deras asketiska efterföljare gjorde upp räkningen med Musernas tillbedjare i den kristna realitetsprincipens namn. Men de kämpade också med sin egen dragning till diktens bildspråk, grundlagd under skolårens övningar i grammatik och retorik.
I Kreousas skugga tecknar Anders Cullhed det här dramatiska förloppet, som gjorde fiktionslitteraturen till en utrotningshotad konstart samtidigt som den trevade efter nya former och en ny poetik. Här framträder senantikens kritiska omprövning av inbillningens värld som ett avgörande ögonblick i det gamla gräl mellan filosofin och poesin, som hade tagit sin början i det arkaiska Grekland och som sträcker sig långt in i vår egen tid.

Anders Cullhed är professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.

Läsprov:
Jag inledde den här presentationen med att anföra Hamlets kommentar till den teatergrupp han kallat in för att få någon reda i intrigspelet på Kronborgs slott. Det är kanske ingen slump att gruppen, när den ska ge prov på sin förmåga att fånga publikens sinnen med ”ett hjärterörande tal” (2.2), a passionate speech, av Hamlet får i uppdrag att framföra en tablå från det brinnande Troja. Därifrån stammar nämligen en av den västerländska litteraturens urscener för såväl fiktionens som figurationens förtrollande kraft. Jag tänker på Aeneas’ uttåg ur den skövlade staden i slutet på den andra sången ur Vergilius’ Aeneiden. Den trojanske hjälten har just satt sin far, sin son och sina husgudar i säkerhet utanför stadsmurarna för att återvända in i raseriet på jakt efter Kreousa, sin hustru. Hans eget hem, visar det sig, ligger redan förött, och kung Priamos’ kastell är ockuperat av de grekiska inkräktarna. Det brinner överallt. Slutligen ger sig Aeneas ut på gatorna och ropar efter Kreousa i mörkret, men fåfängt, visar det sig (2.771–94):

Quaerenti et tectis urbis sine fine furenti
infelix simulacrum atque ipsius umbra Creusae
visa mihi ante oculos et nota maior imago.
Obstipui steteruntque comae et vox faucibus haesit.
Tum sic adfari et curas his demere dictis:
”Quid tantum insano iuvat indulgere dolori,
o dulcis coniunx? non haec sine numine divom
eveniunt; nec te comitem hinc portare Creusam
fas aut ille sinit superi regnator Olympi. […]”
Haec ubi dicta dedit, lacrimantem et multa volentem
dicere deseruit tenuisque recessit in auras.
Ter conatus ibi collo dare bracchia circum;
ter frustra comprensa manus effugit imago,
par levibus ventis volucrique simillima somno.

Medan jag ändlöst letar från hus till hus likt en galning
står för mitt öga med ens Kreousas sörjande vålnad,
skuggan av henne själv; gestalten verkar ha vuxit.
Håret reser sig på mig, jag stelnar av skräck och blir mållös
men med lugnande ord befriar hon mig från min oro:
”Ljuve make, vad gagnar det nu att du låter dig gripas
av så besinningslös sorg? Icke utan gudarnas vilja
sker dessa ting; ty ödet vill ej, och den höga Olympens
herre förbjuder att härifrån du tar med din Kreousa. […]”
Så blev hon tyst och övergav mig, som gråtande ville
tala till henne mer, försvann i den klarnande luften.
Tre gånger sökte jag linda kring hennes hals mina armar,
tre gånger vek ur min hand den skugga jag famnat förgäves,
såsom en flyktig vind, och lik den vingade drömmen.

Kreousa finns inte längre men framträder för sin sökande make som ett skugglikt simulacrum, en skenbild, som i hans ögon uttryckligen ter sig större än hennes gestalt var i livet. I det ögonblicket blir hon verkligare för honom än allt annat: det skövlade Troja, den brutna dynastin, det väntande uppdrag – att grunda Rom – hon låter förstå med sina ord. Kreousa har redan blivit fiktion eller rentav en figur, imago, med en ojämförlig integritet. Likafullt är hon som sådan dömd att upplösas och vika tillbaka i de tunna luftdragen.
Scenen, en av de starkaste i den antika litteraturen, skulle fånga läsarna under sekler. Ett av de talande bevisen för dess dragningskraft ger oss den vittbeläste kyrkofadern Hieronymus, Augustinus’ samtida (ca 347–420). Åtminstone två passager i hans omfångsrika författarskap bär syn för sägen. I ett brev från Betlehem, dit han flyttat 385 för att arbeta på sin bibelöversättning, berättar han om sin förskräckta reaktion inför nyheten om Roms fall under de visigotiska barbarerna två år tidigare (127.12). Här fra...

842 pages, Hardcover

Published January 1, 2006

About the author

Anders Cullhed är professor emeritus i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, översättare och kritiker.