Jibril undrade hur länge skuggorna funnits i ögonvrån. Inte förrän en av dem tände eld på trasan som var nerstoppad i den halvfulla flaskan såg hon dem. De gled tyst fram över marken, klädda i ogenomträngligt svart. Det var något annorlunda med dem, som om de inte var riktigt var där. Alla tre hade huvor som var utdragna i långa strutar vilka ringlade sig ormlikt nerför ryggarna.
Jag har en del e-noveller liggande och när jag behövde något kort och snabbt att läsa innan det var dags att släcka sänglampan som kom jag att tänka på Brandbomb. Den har funnits på min läsplatta i nästan fem år så det var ju dags. Och nej, det är inte alls konstigt att läsa något som klassas som skräck innan man ska sova.
Det börjar ganska lovande, som en aktuell spegling av det samhälle vi har i dag, med bland annat stenkastning mot blåljuspersonal. Sedan vet jag inte vad som händer, det blir rörigt och osammanhängande.
Min utgångspunkt, när jag läser en berättelse, är att författaren har en historia att berätta, att h*n vill säga något. Jag har ingen aning om vad meningen är med Brandbomb. Jag vet inte vad jag ska göra med den. Jag förstår inte.
OBS! Detta är en kraftigt förkortad text. Hela finns på min blogg