Modern svenska tillhör den minoritet av världens språk som har subjektstvång, vilket innebär att de allra flesta satser måste innehålla ett utsatt subjekt. Till skillnad från modern svenska saknade däremot fornsvenska subjektstvång, och möjligheterna att utelämna subjekt har således varit betydligt större i svenskans tidigare skeden. Frågan varför möjligheten till subjektsutelämning har inskränkts i svenskans historia bildar den övergripande problemställningen för denna avhandling i vilken en ingående studie av subjektslösa satser i fornsvenska redovisas. Med hjälp av variationslingvistiska metoder analyseras växlingen mellan utsatt och utelämnat subjekt, och skillnaderna mellan de olika diakrona varieteterna beskrivs i termer av generativ grammatik. Empiriskt presenteras här nya rön som kompletterar den tidigare bilden av subjektsutelämningen i fornsvenska och framväxten av subjektstvång i svenskan. Därutöver bidrar studien till att belysa den syntaktiska förändringsprocessen och dess orsaker.