Komedien I

by Stig Larsson

Hovedpersonen i Komedien I er forfatteren Stig, som en gang var hyllet og omdiskutert og som befant seg midt i sentrum av det litterære Sverige. Ved romanens begynnelse er han middelaldrende og livet hans ser helt annerledes ut: han er sparket ut av det gode selskap, ingen vil utgi bøkene hans, han er alkoholisert, og han forsørger seg ved å skrive show for en pornoklubb. En dag blir Stig oppsøkt av en forfatterkollega, som gir ham et oppdrag: han skal beskrive Sverige og samtiden med "Gogols blikk". Komedien I er en brutal og rystende roman, som beveger seg langt inn i det forbudte, og om det likegyldige og amoralske er sentralt i den, etterlater den ingen leser likegyldig eller moralsk uberørt. Stig Larssons prosa har aldri vært bedre, og ubehaget den makter å vekke, har aldri vært større. Komedien I er en lysende roman om det mørke i mennesket, og et mesterverk i den nyere europeiske litteraturen. Stig Larsson (f. 1955), er poet, dramatiker, romanforfatter og regissør. Hans bøker har hatt stor innvirkning på den nordiske litteraturen. Nevnes bør romanene Autistene (1979), Nyår (1984), Komedien I (1989), og diktsamlingen Natta de mina (1997). Når du kjenner at det begynner å ta slutt, som kom på Pelikanen i 2014, var Larssons første roman siden 1989.

397 pages, Hardcover

First published January 1, 1989

About the author

Stig Håkan Larsson, född 20 juli 1955 i Skellefteå i Västerbottens län, är en svensk poet, dramatiker, romanförfattare, filmregissör samt kritiker. Han har varit medlem av redaktionen för tidskriften Kris och är bland annat känd för romanerna Autisterna och Nyår, pjäsen VD och filmen Kaninmannen.

Reviews

[Calle Reutercrona · Rating 2 out of 5]

Tyvärr

[Erik Blohmé]

Anti-autofiktion

[Malin Näfstadius · Rating 3 out of 5]

Det står på innerfliken att det här är en svart komedi, men jag har svårt att hitta det komiska någonstans. Möjligen i det absurda finalnumret han skrivit till strippklubben där han jobbar. Jag vet verkligen inte hur jag ska beskriva den här, man slutar sista kapitlet med en rysning av äckel, efter 300 sidor av obehag. Huvudpersonen (som heter Stig, så det är svårt att inte se författaren själv i rollen) famlar runt i vad som verkar vara en ganska patetisk, meningslös tillvaro, utan ansvar för något el någon. Alla kvinnor bedömer han först och främst som potentiellt sexuella partners, oavsett om de är sonens flickvän eller den 11-åriga grannflickan. Det motbjudande är att han alltid tolkar deras beteende som att deras tankebanor rör sig i samma spår som hans egna. Ibland kan en tanke om att de kanske kan tycka att han är för gammal bubbla upp, men han tränger snabbt bort den. Ofta ringer det 'Humbert Humbert' om fantasierna, men när han korsar gränsen mellan tanke och handling är han dock medveten om hur fel det är.

Om jag tolkar boken som att mäns inre liv faktiskt är så här enkelspårigt och självcentrerat så tror jag att jag skulle vara nöjd singel för resten av mitt liv. Och framförallt inte lämna någon dotter i deras händer! Men jag antar att det är ett porträtt av en skev verklighetsuppfattning som förskräcker läsaren så som Lolita gör det.