En besvikelse. Boken handlar trots sin titel nästan uteslutande om estetik och de olika postmoderna tolkningarna om konst som uppstod på 60 och 70-talet. Jag hade förväntat mig en större djupdykning i Hegels metod och hur den genealogisk förändrats genom olika ideologier och tolkningar, men Hegels filosofi får en enkel beskrivning i första kapitlet (där författaren främst fokuserar på hans estetik) för att sedan överges till en förmån för postmoderna tänkare och deras filosofier. Boken hade vunnit mer på att inte försöka blanda in så enormt många tänkare och skilda tankeskolor, då dessa bara kan få en enkel översiktlig beskrivning utan att på djupet kunna beskriva hur se förhåller sig till Hegels projekt. Författaren når inte heller någon sorts slutsats, utan trampar snarare vatten och upprepar bara i några få meningar hur kommunismens idé är över, utan att på något större plan förklara hur. Författaren vinner dock ett poäng i hur han vederlägger Stephen Hicks pseudofilosofiska nonsens. Läs boken om du vill ha en översikt över olika postmoderna tänkares syn på estetik och konst.
Spännande och pedagogiskt om Hegels arv och vänsterns genealogi. Boken skrivs i egenskap av ett idéhistoriskt syfte, och i det avseendet är detta en brilliant bok för den som är intresserad av kontinental filosofi och hur den kulturella vänstern har präglats av denna filosof.
Det lättplöjdaste svårplöjda jag läst på länge! Tacksam exposé över vänsterteoriernas engagerande men ganska misslyckade färd genom de två senaste århundradena