Hrm. Författaren verkar ha en ansats att beskriva huliganerna utifrån, att ge en mer nyanserad och objektiv bild än den som kommer fram i media. Även om det lyser igenom att det inte bara var brodern utan även författaren själv som stått den här världen nära tycker jag att det blir väl märkligt när boken slutar i ett brandtal FÖR huliganerna, jämsides med vanliga supportrar. Å ena sidan sörjer han sin bror och stormar mot alla som inte gör tillräckligt för att stoppa våldet, å andra sidan kanske huligankulturen inte är så farlig. Egentligen. Mest en massa osäkra och missbrukande snubbar, som bara vill festa och helst inte slåss alls.
Under läsningen funderar jag upprepade gånger på vad i hela helvete det är som gör att vissa män väljer våld, är beroende av våld, andas våld. Jag fattar inte.
Utöver det ger jag snart upp försöken att hålla isär alla personer som figurerar i texten, trots persongalleriet i början.
Med så många år på nacken hoppas jag att det ser annorlunda ut idag, men mängden poliser som går åt till vissa matcher får mig att undra. Han framhåller ÖSK som ett föredöme i alla fall.