Ivar Lo-Johansson har i denna fullt fristående volym nått fram till det skede då han blev vad han är - författare. Vi befinner oss mitt i den svenska arbetardiktens genombrottsår vid trettitalets början. Drömmen om den nya människan i det nya samhället hägrar för den unga diktaren bland Stockholmsutställningens funkiskulisser, och han föresätter sig att ge henne form i en stor roman. Vågorna svallar obehärskat i diskussionen bland författarkollegerna. Boken är byggd på anteckningar och dagböcker, och så naturligtvis minnet. Ett ovanligt händelserikt stycke av svensk litteraturhistoria görs levande med enastående konkretion. Men det allra intressantaste är vad författaren har att berätta om hur det gick till när han skrev sina egna första stora böcker.
Ivar Lo-Johansson (23 February 1901, Ösmo - 11 April 1990, Stockholm) was a Swedish writer of the proletarian school.
He described the situation of the Swedish land-workers, statare, in his novels, short stories and journalism, which encouraged the adoption of certain land reforms in Sweden. He also caused much controversy with his features on old-age pensioners, Gypsies and other non-privileged people.
Lo-Johansson is however best known for his vivid recollections of the life in Swedish trade-unionist and literary circles of the twenties, thirties and forties. He also continued throughout his long life to insist that literature should face the world from the under-dog's perspective.