Vad händer med en människa som är uppfostrad att tro på att rättvisan segrar, när hon konfronteras med rättvisans frånvaro och sin egen otillräcklighet?
Johanna växer upp med ena foten i arbetarrörelsen och den andra i kyrkan. Hon är storögd inför världen och uppfylld av viljan att göra gott. Men när hon misslyckas med sin självpåtagna mission att rädda ett ensamkommande flyktingbarn från avvisning rämnar hennes världsbild.
Hundarna på huvudgatan är en roman om politisk och religiös tro, och samtidigt en vardagsnära betraktelse över två samhällsinstitutioner som format Sverige, men vars kraft är i avtagande: kyrkan och socialdemokratin.
En bok om att växa upp på 80- och 90-talen är alltid lite tilltalande för mig eftersom igenkänningsfaktorn för tidsmarkörer blir hög. Kurt Cobains död minns jag till exempel som vore det igår (och detta figurerar även i boken). Men boken börjar inte där, utan 2011 då huvudpersonen, prästen Johanna, bevittnar hur pojken Mazen från Irak avvisas. Johanna har kämpat för att han ska få stanna och kan inte förstå avvisningsbeskedet. Snart hoppar boken tillbaka i tiden och större delen handlar om Johannas uppväxt i en familj dominerad av pappan tillika kommunens starke man. Mamman är omhändertagande, pappan ägnar sig åt den socialdemokratiska rörelsen. Det här tycker jag är den bästa delen av boken och den del som känns mest äkta. Här får persongalleriet tydliga roller och som läsare lär vi känna pappan, mamman, brodern, släkten, Johanna med flera. Den vuxna Johanna är däremot svårare att förstå sig på, hon känns inte genuin och därför finner jag inte bokens början och slut lika intressant som mitten.