Jag läste Åshöjden som barn men nu som vuxen uppskattar jag det ännu mer. Det är rejäla mängder Backmanfeeling i berättelsen och ett härligt nostalgiskimmer över ett gammalt småstadssverige där man kunde vara blåbärskung.
Väldigt nära 5/5 men det är trots allt en väldigt kort bok och berättelsen hinner inte riktigt blomma ut. Det blir nästa del direkt!
Jag läste aldrig böckerna om Åshöjdens BK när jag var i "rätt ålder" för dem. Men att läsa dem som vuxen tror jag inte är fel heller. Det finns en känsla i boken som är svår att ta på: den här när en liten stads fotbollslag börjar växa och, i Åshöjdens fall, går från division 5 till 4. Vad innebär det för folk, vad innebär det för de unga killarna, Jorma och Edward, att vara med i laget vid 15 års ålder? Och vad innebär det för det lilla samhället? Bakom dem finns Bagarn, den gamla storspelaren som tar över som spelande tränare i laget.
Boken är relativet kort och relativet lättläst. Jag tänker troligen ta mig an fortsättningen. För hur det än är, och fast man egentligen vet hur det slutar (för det har jag hört många gånger på annat håll), så vill man verkligen veta hur det går för laget. Och det är ett tecken på en bra fotbollsbok.
Den här helgen skulle fotbollsallsvenskan ha kickat igång. Istället för att bevaka verklig idrott tvingas landets sportredaktioner nu slå knut på sig själva med den ena mer kreativa vinkeln efter den andra. Diverse krystade utlägg varvas med djuplodande reportage och frågeställningar som sällan ryms annars. Och i avsaknaden kan man förstås, likväl som att se nostalgifyllda repriser av matcher, även läsa böcker om sport.
Dessa fyra böcker handlar om det fiktiva lilla nordvästskånska samhället Åshöjden, vars fotbollsklubb avancerar från motsvarande division 5 (?) ända upp till allsvenskt kval. Den förre landslagsspelaren "Bagarn" Olsson är den principfasta entreprenören och tränaren som ruskar liv i den sömniga byn. I centrum står unga fotbollsbröderna Jorma och Edward Engmark och deras konservativa fosterfar "Blåbärskungen".
Böckerna tar upp fylla och våld, "tattarnas" utanförskap och politisk maktkamp, men lite dockskåpsaktigt, det skrapas bara på ytan. Men konkurrensen och knaket i fogarna när framgång adderas till kamratskap skildras väl. TV-serien såg jag som barn - böckerna läste jag i 25-årsåldern, en sån där lång vinter då man bara längtade efter att fotbollen skulle dra igång igen.
”Åshöjdens BK” börjar bli lite till åren kommen, men jag tror att den fortfarande håller som underhållande ungdomsbok om fotboll, laganda, klubbgemenskap och kärlek till det motsatta könet, trots att man kan frestas till att utfärda en viss präktighetsvarning.