Min första tanke. Ett par sidor in i den här boken, är att den är förvånansvärt intressant att läsa. Det ter sig en aning oväntat, med tanke på att jag inte läst en enda bok av Joseph Conrad. Förutom två dussin sidor av Lord Jim, som jag knappt minns.
Jag kan inte sätta ord på hur eller varför, men jag blir nästan direkt lika fascinerad av Conrad och hans texter som Lagercrantz:
”Jag ska berätta om Mörkrets hjärta. Några år har jag sett ned i dess text. Det ter sig för mig som en väv där trådarna är blodförande. Varje gång jag läser boken ser jag något jag inte tidigare upptäckt. Ofta märker jag Conrads yrkesskickliga hand. Men ibland förfaller det mig som skrev romanen sig själv och Conrad blev efter. En god roman vet mer än sin sin författare, uttalade nyligen en den nya romanens mästare, Milan Kundera. Den författare som tror sig visare än sin bok bör lägga av.
Medan romanen skrider framåt kommer jag ofta att minnas mannen vid skrivbordet och försöka foga samman skrivarens ögonblick med romanens, sådan den speglar sig i mitt inre.”
Nu, efter färden med Mörkrets hjärta, känner jag nyfikenhet och läslust. Lagercrantz har bl.a. skrivit liknande böcker om Strindberg, Dante och Proust. Plötsligt känns inte de där mästerverken like ogenomträngliga som för några dagar sedan: — jag har Lagercrantz som vägvisare, vid min sida.