Rysk ockupation av Gotland. Inte många svenskar känner till att Gotland faktiskt var ryskt. Den ryska ockupationen varade i 22 dagar och damerna grät när stiliga och dansanta ryska officerare lämnade ön. Om detta får man höra även idag i museet Fornsalen på Gotland.
Hans Björkegren skriver om det oblodiga miniatyrkriget som avslöjade båda sidornas fördomar om varandra. "Ryssen kommer" utropades på ön i april 1808. Finstämda bilder visar hur ryssar på förhand respekterade svenskar och hur båda sidor blev besvikna efter närmare bekantskap. Ryssarna var inte så farliga som svenskar trodde och svenskar... ja, de nådde inte alltid upp till ryssarnas höga förväntningar...
I det svensk-ryska kriget 1808–1809 gick Finland förlorat för Sverige. Enligt uppgift såg emellertid den ryske tsaren Alexander Gotland som ett strategiskt mycket värdefullare objekt. Den som behärskar Gotland behärskar Östersjön. Den svenske kungen Gustav IV Adolf hade icke desto mindre, i tillfällig förvirring, får man anta, försökt skänka ön till Malteserorden 1806. Senare hade allt försvar avvecklats på ön och Carlsvärds fästning vid Slite sprängts. Gotland var en utmaning för den militära vakuumdoktrinen, som säger att oförsvarat område kommer att dra till sig en ockupationsmakt. I april 1808 besattes Gotland av ryska trupper. De ryska trupptransportskeppen hade förklätts till svenska handelsfartyg, en klassisk rysk maskirovka. De första trupperna skulle efterföljas av förstärkningar, men dessa blev fördröjda. När de tre veckor senare var klara för att skeppas ut från Riga hade svenskarna fått klart för sig vad som stod på spel, och lyckats genomföra en effektiv undsättningsoperation. Överlägsna svenska styrkor landsattes i Östergarn och de ryska ockupationstrupperna kapitulerade utan strid, mot att fritt få återvända hem. Hans Björkegren, född på Gotland, utbildad på försvarets tolkskola och med många års erfarenhet som Moskvakorrespondent och översättare, utgav år 1978 en intelligent, underhållande, lärd och spännande roman om dessa händelser. Han utgår från bevarade handlingar och frammanar inlevelse- och insiktsfullt det kosmopolitiska persongalleri, som kom att besätta olika roller i detta intrikata spel. Porträtten är tecknade med värme och inte sällan med en viss humor, ibland av tragikomisk art, men också med respekt för de moraliska dilemman människor av olika stånd och förstånd ställdes inför. Björkegrens språkkunskaper kommer väl till pass, inte bara i de obetalbara gotländska ort- och personnamnen på ryska (Gavdgem, Gemse, Klintechamn). När freden slöts i Fredrikshamn i september 1809 var Gotland inte i ryska händer, men vem vet hur det hade gått om de ryska förstärkningarna hade kommit i väg i tid. Min fäderneö var av allt att döma en hårsmån ifrån att bli rysk. År 1978 trodde sig Björkegren dock med tillförsikt kunna skriva, att ”hädanefter skulle ingen svensk riksledning ifrågasätta vakuumdoktrinens giltighet”, ovetande om att detta var just vad som skulle ske när det nya årtusendet gick in.