What do you think?
Rate this book
Amerikanskt
Ester Blenda Nordströms reseskildring Amerikanskt från 1923. Ester Blenda berättar om överfarten, de tolv dygnen som tredjeklasspassagerare, om framkomsten och den hårda behandlingen på Ellis Island, om New York, om vimlet, om kaoset på Broadway, om hotellrum med vägglöss och kackerlackor. Hon fortsätter till Minneapolis, jobbar som servitris på en slabbig sylta, plockar körsbär i Saint Paul, besöker en svensk gård, liftar västerut med en skranglig Ford som låter som en kulspruta, tjuvåker med tåg genom att gömma sig på bromsstängerna under vagnen och ertappas av bromsaren, tar sig till Colorado, Wyoming, Salt Lake City, bor tre veckor hos mormonerna, tar tåget till Las Vegas som då bara är en liten gruvstad med en enda gata men en plats där det redan går vilt till, fortsätter till Texas och sedan norrut igen till Chicago där hon får anställning som kökspiga i ett rikt hus med herr och fru och sjutton tjänare. Och så vidare. I ett rappt tempo ger hon med sin oförlikneliga förmåga att berätta rakt på sak, sin starka närvaro i allt hon återger en fascinerande tydlig bild av ett USA för snart hundra år sedan. En verklig pärla till bok.
- GenresTravelSwedish Literature
175 pages, Paperback
First published January 1, 1923
1 person is currently reading
86 people want to read
About the author
Ester Blenda Nordström
19 books11 followersEster Blenda Elisabet Nordström was a Swedish journalist, author and explorer. She often published her writings under the signature Bansai. In 1914 she published En piga bland pigor which was an early form of investigative journalism and received a lot of attention. She continued with investigative journalism and later wrote reportages about Lapland, USA and Kamchatka. She also wrote a few works of fiction. In her girl's book the protagonist develops towards independence, not with marriage as the primary goal as was usual at the time.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 5 of 5 reviews
April 27, 2020
“Det är ett underligt land, Amerika, och ju mer man ser av det dess underligare tycker man det är - så ungt och så barnsligt i många fall, så lillgammalt och förståndigt i andra. Om jag skulle försöka att likna det vid något så skulle jag säga att det är som en stor, härlig vilddjursfäll - den är mjuk att ligga på och underbar att se, men fryser man och vill dra den omkring sig så är den hård och ogarvad, utan smidighet, och det rasslar och knakar i den. Europa är som en annan fäll, garvad och mjuk, fastän lite skabbig här och där av för mycket nötning. Jag vet inte vilket som ska vara bäst.”
“Värst var det för svenskar och danskar att förstå varann. Hade de varit ute förr så talade de engelska, men kunde de inte det, så vrängde de till en rotvälska så fruktansvärd - under ömsesidiga försök att tala varandras språk - att det ofta slutade med att de inte ens själva begrep vad de ville ha sagt.”
“flickan från Västergötland, som aldrig varit utom sin socken förr, blev så hänförd att hon ögonblickligen tog upp ‘Du gamla, du friska’. Hon lär sig aldrig att det heter ‘fria’ numera.”
“Vid tiotiden på kvällen ankrade vi i Hoboken, efter att andaktsfullt ha betraktat Frihetsstatyn, starkt belyst av båtens strålkastare. Men skyskraporna gjorde större succé, det måste i sanningens namn erkännas, fast inte så väldigt stor succé heller.”
“Naturligtvis förstår man att detta Ellis Island är en nödvändig institution i ett sådant land som Amerika där miljoner människor av alla nationer och samhällsställningar försöker komma in. Det är till för att skydda landet från mindervärdigt folk som det helst vill vara utan, och det kan ingen säga något om. Men därför behöver det inte göras till ett helvete där människor pinas och plågas och spärras in utan rimlig anledning. Det behövde inte kräla av ohyra och stinka av snusk, och det är inte nödvändigt att emigranterna behandlas som skabbiga djur som stängs in i fållor medan de väntar på slaktbänken. Det är så onödigt allt detta, så lite människorvärdigt, och det går egentligen så lite i stil med Amerika som ju är ett vänligt och gästfritt land. Och det är orätt och synd att en emigrants första intryck av det land han vill göra till sitt ska vara detta: gränslöst översitteri och en ovänlighet och ohövlighet som går över alla gränser. Han kommer färdig att arbeta och villig att älska sitt nya land - som ett litet barn kommer för att se om den styvmor det fått, vill ta det i famn och säga: ‘Du och jag ska bli goda vänner, bara du lyder mig och försöker hålla av mig lite.’ Och han är så villig, så barnsligt färdig att beundra och göra sitt bästa. Så möts han av Ellis Island där alla gör allt för att inte förstå honom, inte hjälpa honom, och så kommer han äntligen över till Amerika med bitterhet i hjärtat och med Johannas ord på läpparna: ‘Ska detta vara Amerika och blir man så behandlad, då vill jag hem igen!’ Men det är inte Amerika. Det är bara Ellis Island.”
Flappers: “Ett underligare sätt att pudra sig har jag aldrig sett. Från pannan och ned till hakan gick ett jämnt, tjockt, kritvitt band av puder, endast avbrutet an munnens scharlakansröda, bågiga sminklinje. Kinderna var sminkade och pudrade på vanligt europeiskt sätt, men det vita bandet över panna, näsa och haka kom den att likna clowner. Kjolarna var verkligen de kortaste jag skådat och somliga av dess ägarinnor hade för värmens skull till och med rullat ned strumporna över knäna så de vara bara. Alla hade ‘bobbed hair, permanent waved’, och nästan alla var barhuvade. Eftersom klockan var lite över fem och de strömmade ut ur kontorslokaler och banker och affärer så var det inte så svårt att förstå att det var självförsörjande små flickor som slutat jobbet för dagen och störtade till spårvagnar och subways för att komma hem. Det var en fullkomligt ny sorts människotyp vi såg - ‘flappers’, har jag fått veta sedan, är det smeknamn de går under.”
“Då och då, med tämligen jämna mellanrum, plockade de fram diverse toalettsaker ur handväskorna, speglade sig med allvar och noggrannhet och målade med största frimodighet på de delar av ansiktet där den redan förut frikostigt applicerade färgen blivit något spolierad av damm och värme. Det generade dem inte det minsta att någon såg på - de sminkade och pudrade och smetade rött på läpparna, precis lika lugnt som om de suttit hemma i sitt eget toalettrum (...) Dessemellan satte de i sig kopiöst med choklad och konfekt och bjöd frikostigt åt dem som fanns i närheten.
Det var riktigt söta små flickor förresten och inte mycket ont i dem heller, tror jag. Det där med målningen är bara en sorts sport antar jag - det är nu en gång en ‘flappers’ prerogetav, lika väl som att flirta och jazza och klä sig med en viss exentrisk elegans utan att släppa ett uns på sin värdighet för det. Med benämningen ‘flapper’ menas egentligen bara en ung självförsörjande flicka som håller styvt på att hon är kvinnan som gör vad som faller henne in, och inte för den skull behöver åka ned till någon låg moralisk nivå. Den kollektiva beteckningen lär härleda sig från dessa små damers bekymmerslösa vana att en vinter traska utför de moddiga New Yorkgatorna i höga bottiner som de ej gjort sig besvär att knäppa till - så att sleifarna smällde och slog om benen på dem: were flapping. Så bildades substantivet ‘flapper’ lika snabbt och oundvikligt som all annan amerikansk slang kommer till, och nu är det ett begrepp, ett namn på en helt ny art av det moderna kvinnosläktet. Jag tror nog att våra mormorsmödrar skulle korsa sig och möjligen få slag av fasa om de skulle sätta ögonen på dem, men numera är det ingen som korsar sig för någonting, och ingen som får slag för lite målning eller ett par frikostigt exponerade ben eller en jazz eller såna små obetydligheter. Det är märkvärdigt vad människosläktet har för utvecklingsmöjligheter ändå.”
Broadway: “När vi vände hemåt började skymningen falla och vi styrde Broadway nedför igen. Skylt efter skylt blossade upp med dansande färger och blinkande elektriska lampor. Det rann like vattenfall i luften som mörknade så ovant fort för oss nordbor - det blixtrade, det virvlade, det hoppade, det gled som ormar. Det lyste av bokstäver och namn som liksom hängde för sig själva tryckta in med eld på himlens svarta sammet. Hela hus flammade upp i ljusan låga och långt borta fläkte Woolsworthbyggnadens torn upp hela skyn så det var som om man fick se en glimt av barndomens sagohimmel där allt var strålande guld och silver.”
Coney Island: “aldrig har jag med mer strålande glädje och i mera ösande regn gett mig ut på mera menlösa och flärdfria nöjen än den dagen, och aldrig får jag kanske så roligt mer, så barnsligt, oreflekterat, löjligt roligt bland karuseller och skjutbanor och rutschbanor som jag hade den gången.”
Chicago: “Jag hann få en skymt av en oändlig blå sjö med en horisont som havets och av parker och träd utan gräns och slut och av Wrigleybyggnadens torn som blossade upp i skymningen likt sagornas förtrollade slott - det var så vackert så man fullständigt glömde bort den prosaiska sanningen att det var byggt av pengar som tjänats på tuggummi. (...) Jag såg hela beachen utefter Michigan Avenue krälane full av badande - alla kön och åldrar representerade - och på gatorna och boulevaderna som ledde till vattnet mötte man herrar och damer i simdräkter och just ingenting mer. Somliga åkte rullskridskor med elegans och fart, somliga åkte bil och det såg lustigt ut det med: en hel, stor, öppen bil full med larmane och barbenta och barhuvade människor. Det som emellertid gjorde djupast intryck på mig vid en promenad längs Michigan Avenue var en ung man och dito dam som red sina hästar i full galopp längs körbanan - iklädda baddräkter.”
Chicago: “Och där hela staden var full av tjyvar och mördare som gjorde allt vad ont var.”
“en glace i en drugstore”.
“Minnesota! När jag tänker tillbaka på den månad jag var där så är det som om jag mitt ute i Amerika plötsligt hade varit hemma i Sverige på en tripp. Var som helst i Sverige söder om Norrland, men kanske mest i Småland. Minnesota - landet med de tiotusen sjöarna, med de mörka skogarna och böljande sädesfälten, med klarblå himmel där vita moln seglade, seglade dagen i ända, och där lärkor drillade från solen gick upp tills den gick ned igen. Där röda små stugor med vita knutar låg och lyste i grönskan, där bäckar skrattade och kluckade, där linnéan växte, där björkarna stod med vita stammar och asparna skälvde i sommarvinden. Stora, vackra, härliga Minnesota - intet under att det är till dig vårt folk dragit i oändliga skaror, att de brutit din mark och odlat din jord och lärt dig älska dig som sitt eget land.”
“Du, alltid ‘du’ när man möter några gamla svenskar därute. Inga konster med titlar och ‘ni’ inte - ‘du’ ögonblickligen och utan tvekan.”
Svensk-engelska: “Ja, det är ett förunderligt språk de talar därute i den mindre bildade svensk-amerikanska klassen (...) Att ‘cleana bordet’ och ‘cutta bröd’ och ‘pulla opp vatten i pailen’ och ‘shäka ruggen’ och ‘digga pärer’ och vara ‘snappy’ när allt det där utfördes är bara några små valda uttryck ur en oändlig massa liknande. Det allra mest tragikomiska är att de själva inte tycks ha en aning om att det inte är rena, rama högsvenskan de talar. Och Gud ska veta att man förlåter deras språkliga felsteg när man varit därute någon tid. Det behövs inte många veckor man själv ‘tar en car’, man ‘går’ hem till Sverige igen, man undrar när ‘tränet’ kommer. Det är mera smittsamt än pesten och efter en tid behöver man nästan tänka sig för för att inte falla för frestelsen att ‘putta in’ hela högar av engelsk-försvenskade ord i sitt tal.”
“Det vara förresten bara ett par Fordar som körde om mig, så jag ber om ursäkt för benämningen ‘bil’, men mitt hat var nästan lika starkt som om det varit Rolls Royce eller Vauxhall. Nej, jag ska inte säga hat, jag säger förakt, för då kommer jag närmare sanningen. (...) Såna är kvinnorna - de tar hellre en rörmokare i en Chevrolet med fastsittande karosseri, än de tar en uppåtsträvande oljeagent i en bedagad Ford med löst karosseri.”
“Mest undrade jag varför jag egentligen gjorde den här fåniga ‘vandringen’ när jag hade kunnat sitta bekvämt i en Pullmanvagn och vaggas fram, omgiven av komfort och betjänter och isvatten och elektriska fläktar och allt möjligt annat som gör livet lätt och behagfullt att leva. Men så kom jag ihåg det eviga, utslitna gamla tyska ordspråket som under skoltiden trumfats in i min för tyskan föga känsliga hjärna: ‘Wenn jemand eine Reise tut, er hat was zu erzählen’. Vad skulle det bli att berätta från en resa i en dammig Pullmanvagn som inte varenda människa kunde fundera ut själv och göra när som helst?! Och så tråkigt som det var att sitta på tåg och bara lättjefullt kasta en blick genom fönstret då och då ut på landskapet. Gick man på vägen så fick man åtminstone se mycket mer, höra mycket mer och komma mer i kontakt med landet och dess eventuella egenheter.”
“Och med ena handen om revolvern i byxfickan, för tramps och andra är inte att lita på, och alla människor hade varnat mig.”
“Jag tänkte på vad en bonde skulle säga hemma om en som skulle hämta korna tog häst och vagn och åkte efter dem, när tiden var inne, i stället för att lunka på sina egna ben den halva fjärdingsvägen. Naturligtvis sparade det både tid och besvär, men i alla fall! Och det där med stavningstävlingarna! Det var nog ingen dum idé när man tänkte efter men inte skulle nån människa hemma kunna komma på något sånt. Inte ha vi ju förstås heller så konstiga ord att stava till, med en sådan hop onödiga bokstäver i, som ingen levande människa nånsin kan tänka på att ens försöka uttala. Nej, hon hade nog rätt på sitt vis, smålandskärringen, tänkte jag och småskrattade. Hon som satt i en järnvägskupé och lyssnade på några svensk-amerikanare som talade engelska med varann och som, när hon till slut inte kunde bärga sig längre, vände sig till en annan kärring som satt bredvid och sa: ‘En har möcke å tacka Gud för att en kan tala som en redi mänska.’”
“och fullständigt försjönk i betraktande av den första levande, tvättäkta, inte-på-bio-hjälte cowboy som någonsin mitt hänryckta öga skådat.”
“Det stod inte på två minuter förrän gubben satt med kaffekvarnen mellan benen och malde för brinnande livet”.
“Och alltid, alltid hos de gamla en ömhet utan gräns för det landet där de fötts, för Sverige sådant de mindes det, sådant det stod kvar i deras hjärtan. Det var som om de talat om ett barn de älskade, på samma gång som de själva var barnen och det modern - de skylde över dess brister och log milt åt dess litenhet, dess efterblivenhet och ville aldrig riktigt gå in på att Amerika var bättre. Om man ansatte dem med såna frågor svarade de undvikande.
‘No’, kunde de säga, ‘inte ä Amerika bättre, men de ä så mycke större på alla di vis å en kan tjäna mer pengar här. Å så kan ju barnen slå sej bättre fram här än där hemma.’ (...) Det var aldrig lönt för någon att försöka säga ett nedsättande ord om Sverige, då fick han svar på tal och det kvickt. Ånej, ‘gammellandet’ glömde de inte och på något sätt stod det dem närmare än hela Amerika, om de också bott där större delen av sitt liv.”
“Salt Lake City - mormonernas huvudstad.” “Aldrig i mitt liv har jag sett något sådant och aldrig mer får jag väl se det heller. Jag såg en stad full med spiror och torn och vita hus, jag såg skimrande gröna parker och planteringar och jag såg en blossande, flammande, lysande västerhimmel med färger så otroliga, med en prakt så bländande att hjärtat nästan stannade i bröstet. Och fjäll - buktiga, skarptande, fantastiska, vilkas sidor liksom återspeglade all himlens färger medan konturerna mildrades och flöt bort i ett purpurfärgat dis som stod och skälvde och böljade på något förunderligt sätt.”
“Där borta åt väster kunde jag se en smäcker kolonn resa dig, krönt av ett par vilande måsar - ‘Sea-Gull’-monumentet.” 1848 i Zions dal: “Otaliga gräshoppor kom flygande och slog ned på veteåkrarna och drog fram över dem tills de såg ut som om elden härjat dem. Allt vad tänkas kunde gjordes av de förtvivlade människorna för att utrota skadedjuren men vad de än gjorde så hjälte ingenting. Nya svärmar kom och till slut måste man ge upp allt hopp om att kunna rädda ens en acre. Då kom hjälpen. Också ur skyn, med ett sus av vita vingar. Måsar - tusenden och tusenden av måsar. De slog ned på fälten så dessa liknade snödrivor och kastade sig över gräshopporna, åt och åt och lämnade inte ett liv kvar. Sen lyfte de och styrde ut mot Salt Lake. Så blev skörden räddad så pass, att det inte blev fullständig hungersnöd, och sen dess är måsten helig i Utah - skyddad av lagen, och det är med straff belagt att döda en enda ättling av dessa vita frälsermän som kom när nöden var störst.”
“en ‘houseman’, motsvarande vår svenska gårdskarl som var svart och aldrig ens fick närma sig köket utom när han var ditkallad och som naturligtvis inte fick sitt vid samma bord som vita människor.”
“Man blir så trött på att åka järnväg i Amerika. Det tar aldrig slut liksom, och landskapet är, i synnerhet i ökentrakterna, så välsignat enformigt att har man kastat en blick ut klockan tio på morgonen, så ser det precis likadant ut klockan tio på kvällen.”
“utefter Santa Fé-linjen såg jag för första gången indianer. Den sensationen hade jag dock lika gärna velat bli besparad: obehagliga gamla kvinnor som rultade omkring grant utstyrda och försökte prångla på de resande pärlband och pilbågar och allt möjligt krafs till fruktansvärt oblyga priser. (...) Då tyckte jag bättre om mexikanerna i all deras sagolika smuts och lättja - de verkade som om de alltid varit likadana från tidernas morgon med sina spetstoppiga, väldiga halmhattar och en cigarrett instucken bakom örat medan en annan hängde mellan läpparna - och deras gamla kvinnor som mest såg ut att ha suttit förtorkade i jordens innandömen en människoålder för att sedan plötsligt grävas upp och knuffas ut i solskenet. I deras lerhyddor krälade det av barn och ohyra och luften därinne var verkligt närande, om också något tung att andas för en ovan.”
“Värst var det för svenskar och danskar att förstå varann. Hade de varit ute förr så talade de engelska, men kunde de inte det, så vrängde de till en rotvälska så fruktansvärd - under ömsesidiga försök att tala varandras språk - att det ofta slutade med att de inte ens själva begrep vad de ville ha sagt.”
“flickan från Västergötland, som aldrig varit utom sin socken förr, blev så hänförd att hon ögonblickligen tog upp ‘Du gamla, du friska’. Hon lär sig aldrig att det heter ‘fria’ numera.”
“Vid tiotiden på kvällen ankrade vi i Hoboken, efter att andaktsfullt ha betraktat Frihetsstatyn, starkt belyst av båtens strålkastare. Men skyskraporna gjorde större succé, det måste i sanningens namn erkännas, fast inte så väldigt stor succé heller.”
“Naturligtvis förstår man att detta Ellis Island är en nödvändig institution i ett sådant land som Amerika där miljoner människor av alla nationer och samhällsställningar försöker komma in. Det är till för att skydda landet från mindervärdigt folk som det helst vill vara utan, och det kan ingen säga något om. Men därför behöver det inte göras till ett helvete där människor pinas och plågas och spärras in utan rimlig anledning. Det behövde inte kräla av ohyra och stinka av snusk, och det är inte nödvändigt att emigranterna behandlas som skabbiga djur som stängs in i fållor medan de väntar på slaktbänken. Det är så onödigt allt detta, så lite människorvärdigt, och det går egentligen så lite i stil med Amerika som ju är ett vänligt och gästfritt land. Och det är orätt och synd att en emigrants första intryck av det land han vill göra till sitt ska vara detta: gränslöst översitteri och en ovänlighet och ohövlighet som går över alla gränser. Han kommer färdig att arbeta och villig att älska sitt nya land - som ett litet barn kommer för att se om den styvmor det fått, vill ta det i famn och säga: ‘Du och jag ska bli goda vänner, bara du lyder mig och försöker hålla av mig lite.’ Och han är så villig, så barnsligt färdig att beundra och göra sitt bästa. Så möts han av Ellis Island där alla gör allt för att inte förstå honom, inte hjälpa honom, och så kommer han äntligen över till Amerika med bitterhet i hjärtat och med Johannas ord på läpparna: ‘Ska detta vara Amerika och blir man så behandlad, då vill jag hem igen!’ Men det är inte Amerika. Det är bara Ellis Island.”
Flappers: “Ett underligare sätt att pudra sig har jag aldrig sett. Från pannan och ned till hakan gick ett jämnt, tjockt, kritvitt band av puder, endast avbrutet an munnens scharlakansröda, bågiga sminklinje. Kinderna var sminkade och pudrade på vanligt europeiskt sätt, men det vita bandet över panna, näsa och haka kom den att likna clowner. Kjolarna var verkligen de kortaste jag skådat och somliga av dess ägarinnor hade för värmens skull till och med rullat ned strumporna över knäna så de vara bara. Alla hade ‘bobbed hair, permanent waved’, och nästan alla var barhuvade. Eftersom klockan var lite över fem och de strömmade ut ur kontorslokaler och banker och affärer så var det inte så svårt att förstå att det var självförsörjande små flickor som slutat jobbet för dagen och störtade till spårvagnar och subways för att komma hem. Det var en fullkomligt ny sorts människotyp vi såg - ‘flappers’, har jag fått veta sedan, är det smeknamn de går under.”
“Då och då, med tämligen jämna mellanrum, plockade de fram diverse toalettsaker ur handväskorna, speglade sig med allvar och noggrannhet och målade med största frimodighet på de delar av ansiktet där den redan förut frikostigt applicerade färgen blivit något spolierad av damm och värme. Det generade dem inte det minsta att någon såg på - de sminkade och pudrade och smetade rött på läpparna, precis lika lugnt som om de suttit hemma i sitt eget toalettrum (...) Dessemellan satte de i sig kopiöst med choklad och konfekt och bjöd frikostigt åt dem som fanns i närheten.
Det var riktigt söta små flickor förresten och inte mycket ont i dem heller, tror jag. Det där med målningen är bara en sorts sport antar jag - det är nu en gång en ‘flappers’ prerogetav, lika väl som att flirta och jazza och klä sig med en viss exentrisk elegans utan att släppa ett uns på sin värdighet för det. Med benämningen ‘flapper’ menas egentligen bara en ung självförsörjande flicka som håller styvt på att hon är kvinnan som gör vad som faller henne in, och inte för den skull behöver åka ned till någon låg moralisk nivå. Den kollektiva beteckningen lär härleda sig från dessa små damers bekymmerslösa vana att en vinter traska utför de moddiga New Yorkgatorna i höga bottiner som de ej gjort sig besvär att knäppa till - så att sleifarna smällde och slog om benen på dem: were flapping. Så bildades substantivet ‘flapper’ lika snabbt och oundvikligt som all annan amerikansk slang kommer till, och nu är det ett begrepp, ett namn på en helt ny art av det moderna kvinnosläktet. Jag tror nog att våra mormorsmödrar skulle korsa sig och möjligen få slag av fasa om de skulle sätta ögonen på dem, men numera är det ingen som korsar sig för någonting, och ingen som får slag för lite målning eller ett par frikostigt exponerade ben eller en jazz eller såna små obetydligheter. Det är märkvärdigt vad människosläktet har för utvecklingsmöjligheter ändå.”
Broadway: “När vi vände hemåt började skymningen falla och vi styrde Broadway nedför igen. Skylt efter skylt blossade upp med dansande färger och blinkande elektriska lampor. Det rann like vattenfall i luften som mörknade så ovant fort för oss nordbor - det blixtrade, det virvlade, det hoppade, det gled som ormar. Det lyste av bokstäver och namn som liksom hängde för sig själva tryckta in med eld på himlens svarta sammet. Hela hus flammade upp i ljusan låga och långt borta fläkte Woolsworthbyggnadens torn upp hela skyn så det var som om man fick se en glimt av barndomens sagohimmel där allt var strålande guld och silver.”
Coney Island: “aldrig har jag med mer strålande glädje och i mera ösande regn gett mig ut på mera menlösa och flärdfria nöjen än den dagen, och aldrig får jag kanske så roligt mer, så barnsligt, oreflekterat, löjligt roligt bland karuseller och skjutbanor och rutschbanor som jag hade den gången.”
Chicago: “Jag hann få en skymt av en oändlig blå sjö med en horisont som havets och av parker och träd utan gräns och slut och av Wrigleybyggnadens torn som blossade upp i skymningen likt sagornas förtrollade slott - det var så vackert så man fullständigt glömde bort den prosaiska sanningen att det var byggt av pengar som tjänats på tuggummi. (...) Jag såg hela beachen utefter Michigan Avenue krälane full av badande - alla kön och åldrar representerade - och på gatorna och boulevaderna som ledde till vattnet mötte man herrar och damer i simdräkter och just ingenting mer. Somliga åkte rullskridskor med elegans och fart, somliga åkte bil och det såg lustigt ut det med: en hel, stor, öppen bil full med larmane och barbenta och barhuvade människor. Det som emellertid gjorde djupast intryck på mig vid en promenad längs Michigan Avenue var en ung man och dito dam som red sina hästar i full galopp längs körbanan - iklädda baddräkter.”
Chicago: “Och där hela staden var full av tjyvar och mördare som gjorde allt vad ont var.”
“en glace i en drugstore”.
“Minnesota! När jag tänker tillbaka på den månad jag var där så är det som om jag mitt ute i Amerika plötsligt hade varit hemma i Sverige på en tripp. Var som helst i Sverige söder om Norrland, men kanske mest i Småland. Minnesota - landet med de tiotusen sjöarna, med de mörka skogarna och böljande sädesfälten, med klarblå himmel där vita moln seglade, seglade dagen i ända, och där lärkor drillade från solen gick upp tills den gick ned igen. Där röda små stugor med vita knutar låg och lyste i grönskan, där bäckar skrattade och kluckade, där linnéan växte, där björkarna stod med vita stammar och asparna skälvde i sommarvinden. Stora, vackra, härliga Minnesota - intet under att det är till dig vårt folk dragit i oändliga skaror, att de brutit din mark och odlat din jord och lärt dig älska dig som sitt eget land.”
“Du, alltid ‘du’ när man möter några gamla svenskar därute. Inga konster med titlar och ‘ni’ inte - ‘du’ ögonblickligen och utan tvekan.”
Svensk-engelska: “Ja, det är ett förunderligt språk de talar därute i den mindre bildade svensk-amerikanska klassen (...) Att ‘cleana bordet’ och ‘cutta bröd’ och ‘pulla opp vatten i pailen’ och ‘shäka ruggen’ och ‘digga pärer’ och vara ‘snappy’ när allt det där utfördes är bara några små valda uttryck ur en oändlig massa liknande. Det allra mest tragikomiska är att de själva inte tycks ha en aning om att det inte är rena, rama högsvenskan de talar. Och Gud ska veta att man förlåter deras språkliga felsteg när man varit därute någon tid. Det behövs inte många veckor man själv ‘tar en car’, man ‘går’ hem till Sverige igen, man undrar när ‘tränet’ kommer. Det är mera smittsamt än pesten och efter en tid behöver man nästan tänka sig för för att inte falla för frestelsen att ‘putta in’ hela högar av engelsk-försvenskade ord i sitt tal.”
“Det vara förresten bara ett par Fordar som körde om mig, så jag ber om ursäkt för benämningen ‘bil’, men mitt hat var nästan lika starkt som om det varit Rolls Royce eller Vauxhall. Nej, jag ska inte säga hat, jag säger förakt, för då kommer jag närmare sanningen. (...) Såna är kvinnorna - de tar hellre en rörmokare i en Chevrolet med fastsittande karosseri, än de tar en uppåtsträvande oljeagent i en bedagad Ford med löst karosseri.”
“Mest undrade jag varför jag egentligen gjorde den här fåniga ‘vandringen’ när jag hade kunnat sitta bekvämt i en Pullmanvagn och vaggas fram, omgiven av komfort och betjänter och isvatten och elektriska fläktar och allt möjligt annat som gör livet lätt och behagfullt att leva. Men så kom jag ihåg det eviga, utslitna gamla tyska ordspråket som under skoltiden trumfats in i min för tyskan föga känsliga hjärna: ‘Wenn jemand eine Reise tut, er hat was zu erzählen’. Vad skulle det bli att berätta från en resa i en dammig Pullmanvagn som inte varenda människa kunde fundera ut själv och göra när som helst?! Och så tråkigt som det var att sitta på tåg och bara lättjefullt kasta en blick genom fönstret då och då ut på landskapet. Gick man på vägen så fick man åtminstone se mycket mer, höra mycket mer och komma mer i kontakt med landet och dess eventuella egenheter.”
“Och med ena handen om revolvern i byxfickan, för tramps och andra är inte att lita på, och alla människor hade varnat mig.”
“Jag tänkte på vad en bonde skulle säga hemma om en som skulle hämta korna tog häst och vagn och åkte efter dem, när tiden var inne, i stället för att lunka på sina egna ben den halva fjärdingsvägen. Naturligtvis sparade det både tid och besvär, men i alla fall! Och det där med stavningstävlingarna! Det var nog ingen dum idé när man tänkte efter men inte skulle nån människa hemma kunna komma på något sånt. Inte ha vi ju förstås heller så konstiga ord att stava till, med en sådan hop onödiga bokstäver i, som ingen levande människa nånsin kan tänka på att ens försöka uttala. Nej, hon hade nog rätt på sitt vis, smålandskärringen, tänkte jag och småskrattade. Hon som satt i en järnvägskupé och lyssnade på några svensk-amerikanare som talade engelska med varann och som, när hon till slut inte kunde bärga sig längre, vände sig till en annan kärring som satt bredvid och sa: ‘En har möcke å tacka Gud för att en kan tala som en redi mänska.’”
“och fullständigt försjönk i betraktande av den första levande, tvättäkta, inte-på-bio-hjälte cowboy som någonsin mitt hänryckta öga skådat.”
“Det stod inte på två minuter förrän gubben satt med kaffekvarnen mellan benen och malde för brinnande livet”.
“Och alltid, alltid hos de gamla en ömhet utan gräns för det landet där de fötts, för Sverige sådant de mindes det, sådant det stod kvar i deras hjärtan. Det var som om de talat om ett barn de älskade, på samma gång som de själva var barnen och det modern - de skylde över dess brister och log milt åt dess litenhet, dess efterblivenhet och ville aldrig riktigt gå in på att Amerika var bättre. Om man ansatte dem med såna frågor svarade de undvikande.
‘No’, kunde de säga, ‘inte ä Amerika bättre, men de ä så mycke större på alla di vis å en kan tjäna mer pengar här. Å så kan ju barnen slå sej bättre fram här än där hemma.’ (...) Det var aldrig lönt för någon att försöka säga ett nedsättande ord om Sverige, då fick han svar på tal och det kvickt. Ånej, ‘gammellandet’ glömde de inte och på något sätt stod det dem närmare än hela Amerika, om de också bott där större delen av sitt liv.”
“Salt Lake City - mormonernas huvudstad.” “Aldrig i mitt liv har jag sett något sådant och aldrig mer får jag väl se det heller. Jag såg en stad full med spiror och torn och vita hus, jag såg skimrande gröna parker och planteringar och jag såg en blossande, flammande, lysande västerhimmel med färger så otroliga, med en prakt så bländande att hjärtat nästan stannade i bröstet. Och fjäll - buktiga, skarptande, fantastiska, vilkas sidor liksom återspeglade all himlens färger medan konturerna mildrades och flöt bort i ett purpurfärgat dis som stod och skälvde och böljade på något förunderligt sätt.”
“Där borta åt väster kunde jag se en smäcker kolonn resa dig, krönt av ett par vilande måsar - ‘Sea-Gull’-monumentet.” 1848 i Zions dal: “Otaliga gräshoppor kom flygande och slog ned på veteåkrarna och drog fram över dem tills de såg ut som om elden härjat dem. Allt vad tänkas kunde gjordes av de förtvivlade människorna för att utrota skadedjuren men vad de än gjorde så hjälte ingenting. Nya svärmar kom och till slut måste man ge upp allt hopp om att kunna rädda ens en acre. Då kom hjälpen. Också ur skyn, med ett sus av vita vingar. Måsar - tusenden och tusenden av måsar. De slog ned på fälten så dessa liknade snödrivor och kastade sig över gräshopporna, åt och åt och lämnade inte ett liv kvar. Sen lyfte de och styrde ut mot Salt Lake. Så blev skörden räddad så pass, att det inte blev fullständig hungersnöd, och sen dess är måsten helig i Utah - skyddad av lagen, och det är med straff belagt att döda en enda ättling av dessa vita frälsermän som kom när nöden var störst.”
“en ‘houseman’, motsvarande vår svenska gårdskarl som var svart och aldrig ens fick närma sig köket utom när han var ditkallad och som naturligtvis inte fick sitt vid samma bord som vita människor.”
“Man blir så trött på att åka järnväg i Amerika. Det tar aldrig slut liksom, och landskapet är, i synnerhet i ökentrakterna, så välsignat enformigt att har man kastat en blick ut klockan tio på morgonen, så ser det precis likadant ut klockan tio på kvällen.”
“utefter Santa Fé-linjen såg jag för första gången indianer. Den sensationen hade jag dock lika gärna velat bli besparad: obehagliga gamla kvinnor som rultade omkring grant utstyrda och försökte prångla på de resande pärlband och pilbågar och allt möjligt krafs till fruktansvärt oblyga priser. (...) Då tyckte jag bättre om mexikanerna i all deras sagolika smuts och lättja - de verkade som om de alltid varit likadana från tidernas morgon med sina spetstoppiga, väldiga halmhattar och en cigarrett instucken bakom örat medan en annan hängde mellan läpparna - och deras gamla kvinnor som mest såg ut att ha suttit förtorkade i jordens innandömen en människoålder för att sedan plötsligt grävas upp och knuffas ut i solskenet. I deras lerhyddor krälade det av barn och ohyra och luften därinne var verkligt närande, om också något tung att andas för en ovan.”
January 6, 2026
Bra tidsdokument - imponerad av hennes sätt att skriva. Det första jag läst av henne och inte bara om henne
July 24, 2018
Oerhört underhållande och välskrivet - jag kunde knappt lägga ifrån mig boken och det händer mig inte ofta, och framförallt inte med gamla böcker som kan vara lite högtravande i språket. Hittade denna gamla upplaga från 1924 i mina föräldrars bokhylla (misstänker att den tillhörde min mormors föräldrar från början) och eftersom jag nyss läst Utvandrarserien av Vilhelm Moberg blev jag överförtjust av att hitta en reportagebok om just den svenska emigrantresan till Amerika, om än på 1920-talet.
Boken är mkt roligt skriven och jag skrattade högt flera gånger och måste läsa upp stycken för diverse familjemedlemmar. Ester Blenda imponerar på mig med sitt orädda sätt att ta sig an och upptäcka saker, människor och platser och jag tycker det är så fascinerande att dessa äventyr är upplevelser hon själv varit med om för att berätta för sina läsare.
Dock hajar jag till de gånger hon skriver om främmande människor av andra än ”den vita rasen”, hon använder ofta n-ordet och fäller en del kommentarer som i vår tid känns rent rasistiska. Inte bara hennes egna åsikter, utan hon beskriver även hur t ex afroamerikanska tjänstefolk behandlas av de vita. Man får kanske se det som ett dokumenterande av den tidens vanliga uppfattningar?
I det stora hela är det ett intressant och fascinerande äventyrsreportage och Ester Blenda tar oss med på allt vad man kan tänkas uppleva i Amerika på den tiden. Läs den och följ med!
Boken är mkt roligt skriven och jag skrattade högt flera gånger och måste läsa upp stycken för diverse familjemedlemmar. Ester Blenda imponerar på mig med sitt orädda sätt att ta sig an och upptäcka saker, människor och platser och jag tycker det är så fascinerande att dessa äventyr är upplevelser hon själv varit med om för att berätta för sina läsare.
Dock hajar jag till de gånger hon skriver om främmande människor av andra än ”den vita rasen”, hon använder ofta n-ordet och fäller en del kommentarer som i vår tid känns rent rasistiska. Inte bara hennes egna åsikter, utan hon beskriver även hur t ex afroamerikanska tjänstefolk behandlas av de vita. Man får kanske se det som ett dokumenterande av den tidens vanliga uppfattningar?
I det stora hela är det ett intressant och fascinerande äventyrsreportage och Ester Blenda tar oss med på allt vad man kan tänkas uppleva i Amerika på den tiden. Läs den och följ med!
November 1, 2018
Häftig, underhållande och fartfylld reportagebok som ger en spännande bild av det myllrande USA på 20-talet, och framför allt av de Amerikasvenskar som huserade där. Ester Blenda Nordström skriver flyhänt och inspirerat, språket är ledigt, kreativt och ofta verkligt roligt, rent stilistiskt utmärkt reportagekonst. Innehållsmässigt är de intressantaste delarna nog inledningen, om migrantmassornas båtfärd (Ester reser naturligtvis tredjeklass) och ankomst till Ellis island-komplexet, samt kanske framför allt den fina, rörande delen om en stretande och charmig svensk nybyggarfamilj i Minnesota och deras historia.
November 17, 2023
Något klumpigt språk bitvis, vilket var förvånande. Orolig reseskildring i alla fall.
Displaying 1 - 5 of 5 reviews