What do you think?
Rate this book
Sverges kommunistiska parti 1939-1945
311 pages, Paperback
Published January 1, 1974
6 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 of 1 review
February 9, 2019
Marx hävdade att historien är dömd att upprepa sig, först som tragedi, sedan som fars. Och även om vi idag vet att den inte gör det, så rimmar historien åtminstone. Men det sista rimmet blir för det mesta farsartat.
Om den ursprungliga tragedin var den svenska vänsterns totala kollaps under de sista åren av 1910-talet och 1920 talet så kan den slutgiltiga kollapsen inom den svenska kommunistiska rörelsen nog hänföras till den tid Yvonne Hirdman skildrar i sin doktorsavhandling.
Även om avhandlingen har 44 år på naken när jag läser den nu så flyter den på. Jag dras genast in i texten. Sakprosans och journalistikens huvudregler består som bekant i följande två satser, 1. Underskatta aldrig läsaren intelligens. 2. Överskatta aldrig läsarens kunskap. Det som skiljer en akademisk text från sakprosan är att de allt som oftast vänder på det hela, och håller sig till följande regler.: överskatta alltid läsarens kunskap, underskatta alltid läsarens intelligens. Men, ja, så är ju akademin som den är.
Hirdman är uppfriskade på det viset att hon totalt struntar i de akademiska konventionerna och håller sig till sakprosans regler. Hon förklarar kontexten, vad som händer, hur det politiska klimatet i Sverige ser ut, men litar på att läsaren kan tänka själv och inte behöver hållas i handen. Dessutom är hon något så ovanligt som en akademiker med känsla för språklig still. Inte att undra på att hon med åren har kommit att bli en av Sveriges mer namnkunniga akademiker.
Boken handlar som titeln gör klart om Svenska Kommunistiska Partiet (SKP) under andra världskriget, mer specifikt hur paritet hanterade det historiska rum som denna märkliga tid innebar. Där studien tar sin början står Komintern på krönet av sin makt. Inte så mycket som en slogan som kan tänkas strida mott Moskvas taktiska pekpinne får förekomma. Sovjetunionen har beordrat en så kallad ultravänster-front. Socialdemokratin jämställs med fascismen som socialfascister. Nazismen i Tyskland ses som huvudfienden och västmakterna anklagas (med rätta) för att inte velat ingå en allians med sovjet för att stävja Tyskland. Sedan bryter andra världskriget ut på allvar. Pakten mellan sovjet och Tyskland tillkännages och nu måste SKP helhjärtat stödja den. Efter några år när Tyskland invaderat sovjet blir Nazimen återigen huvudfienden. I mellanperioden var det de västliga imperiemakterna som var huvudmotståndaren. Under denna period svänger Moskva lika ofta med kappan som en Gogolsk karaktär. Vilket kanske inte ärrs konstigt, geopolitik är svårt. Men eftersom att SKP måste stöta och försvara allt detta för svenska arbetare så hamnade de minst satt i en prkär, farsartad situation.
Det är inte svårt att tänka sig en lokal partimedlem och arbetare på något möte försynt fråga hur det gick ihop att naziterna i går var huvudfienden och kapitalismen och imperialismens främsta utvecklingsfas men idag blivit allierade, det är häller inte svårt att tänka sig det något komiska svaret ”kamrat, du tänker inte tillräckligt dialektiskt!”
Allt detta sker samtidigt som höger i den svenska samlingsregeringen strävar efter att förbjuda kommunisterna, socialdemokraterna svara att det kan man nog tänka sig om man samtidig förbjuder naziterna, fult medvetna om att moderaterna och centern står alldeles för nära dessa för att kunna acceptera ett sådant förslag.
Så småningom lades Komintern ner, för att från sovjets håll visa västmakterna att man menade allvar med alliansens. Men perioden som hirdman skildra i den svenska kommunismens historia då taktiken bestämdes från Moskva, är farsartad. Den hade till och med varit rolig, om det inte var så tragiskt.
Om den ursprungliga tragedin var den svenska vänsterns totala kollaps under de sista åren av 1910-talet och 1920 talet så kan den slutgiltiga kollapsen inom den svenska kommunistiska rörelsen nog hänföras till den tid Yvonne Hirdman skildrar i sin doktorsavhandling.
Även om avhandlingen har 44 år på naken när jag läser den nu så flyter den på. Jag dras genast in i texten. Sakprosans och journalistikens huvudregler består som bekant i följande två satser, 1. Underskatta aldrig läsaren intelligens. 2. Överskatta aldrig läsarens kunskap. Det som skiljer en akademisk text från sakprosan är att de allt som oftast vänder på det hela, och håller sig till följande regler.: överskatta alltid läsarens kunskap, underskatta alltid läsarens intelligens. Men, ja, så är ju akademin som den är.
Hirdman är uppfriskade på det viset att hon totalt struntar i de akademiska konventionerna och håller sig till sakprosans regler. Hon förklarar kontexten, vad som händer, hur det politiska klimatet i Sverige ser ut, men litar på att läsaren kan tänka själv och inte behöver hållas i handen. Dessutom är hon något så ovanligt som en akademiker med känsla för språklig still. Inte att undra på att hon med åren har kommit att bli en av Sveriges mer namnkunniga akademiker.
Boken handlar som titeln gör klart om Svenska Kommunistiska Partiet (SKP) under andra världskriget, mer specifikt hur paritet hanterade det historiska rum som denna märkliga tid innebar. Där studien tar sin början står Komintern på krönet av sin makt. Inte så mycket som en slogan som kan tänkas strida mott Moskvas taktiska pekpinne får förekomma. Sovjetunionen har beordrat en så kallad ultravänster-front. Socialdemokratin jämställs med fascismen som socialfascister. Nazismen i Tyskland ses som huvudfienden och västmakterna anklagas (med rätta) för att inte velat ingå en allians med sovjet för att stävja Tyskland. Sedan bryter andra världskriget ut på allvar. Pakten mellan sovjet och Tyskland tillkännages och nu måste SKP helhjärtat stödja den. Efter några år när Tyskland invaderat sovjet blir Nazimen återigen huvudfienden. I mellanperioden var det de västliga imperiemakterna som var huvudmotståndaren. Under denna period svänger Moskva lika ofta med kappan som en Gogolsk karaktär. Vilket kanske inte ärrs konstigt, geopolitik är svårt. Men eftersom att SKP måste stöta och försvara allt detta för svenska arbetare så hamnade de minst satt i en prkär, farsartad situation.
Det är inte svårt att tänka sig en lokal partimedlem och arbetare på något möte försynt fråga hur det gick ihop att naziterna i går var huvudfienden och kapitalismen och imperialismens främsta utvecklingsfas men idag blivit allierade, det är häller inte svårt att tänka sig det något komiska svaret ”kamrat, du tänker inte tillräckligt dialektiskt!”
Allt detta sker samtidigt som höger i den svenska samlingsregeringen strävar efter att förbjuda kommunisterna, socialdemokraterna svara att det kan man nog tänka sig om man samtidig förbjuder naziterna, fult medvetna om att moderaterna och centern står alldeles för nära dessa för att kunna acceptera ett sådant förslag.
Så småningom lades Komintern ner, för att från sovjets håll visa västmakterna att man menade allvar med alliansens. Men perioden som hirdman skildra i den svenska kommunismens historia då taktiken bestämdes från Moskva, är farsartad. Den hade till och med varit rolig, om det inte var så tragiskt.
Displaying 1 of 1 review