I april 2022 grips den svenske EU-diplomaten Johan Floderus på Teherans flygplats. Det han först trodde var ett misstag övergår i en mardröm. Han anklagas för spioneri och "korruption på jorden", brott som kan bestraffas med döden i Iran.
I 790 dagar sitter Johan inlåst, periodvis isolerad i en cell i ett bostadsområde och ibland i det ökända Evinfängelsets häkte. Medfångarna avslöjar att han är en bricka i ett politiskt spel och att han gripits för en fångutväxling. Hur mycket är hans liv värt för den iranska staten och vad gör svenska myndigheter?
Tillsammans med journalisten Sara Recabarren berättar Johan nu för första gången sin historia, om konsten att finna den inre styrka som behövs för att inte duka under för hunger, övergrepp och isolering.
Säga vad man vill om fallet, tajmingen att åka på en semesterresa och dumdristigheten — så vad det här en riktigt laddad berättarkonst. Floderus berättelse är utlämnande, inledningsvis lite intellektuellt kokett, men ganska snabbt blir man varse om de variationer av helvetisk tortyr och ambivalent ondska som politiska fångar utsätts för i dagens Iran. Kapitlen är skickligt upplagda och som läsare slungas man in i fuktiga isoleringsceller, tuggummifästa lappar och cirkelpromenader. Oväntat många väl avvägda skönlitterära klassiker och persiska tänkare som fladdrar förbi också. Här överträffar verkligheten fiktionen på så många sätt. Två års arrest känns som en mental torktumlare på 30 år. Utanför någon trasig fönsterglipa pågår kvinna-liv-frihet-protesterna utan Floderus initiala vetskap och ingen förbipasserande cellkamrat eller förhörsledare går egentligen att lita på. Hur håller man fast vid sin magkänsla och står upp för sig själv när minsta felsteg kan resultera i dödsstraff eller bryta ner en ytterligare efter en kafkaartad skenrättegång? Det iranska rättssystemet är en teatralisk fars, men inför regimens våldskapital står den ensamma individen nästintill chanslös.
Aldrig släpper Floderus helt taget om sin innersta värdegrund och löpande får man se honom (mot alla odds, verkligen) på många sätt blomma ut och rota sig mentalt i en miljö som nog hade kunnat ta livet av de flesta rätt fort. Slog ihop dessa dryga 340 sidor känslomässigt berusad, förundrad och förskräckt. Trodde heller inte att jag skulle sitta och lipa på ett SJ-tåg. Vill man veta mer om tolk-s, iransk historia, gisslandiplomati och om överlevnadsstrategier i isolering är detta helt enkelt det tveklöst bästa svensk samtida litteratur har att erbjuda. Har inget annat än respekt för hans vittnesmål, reflektioner och engagemang. Några ord och upplevelser att bära med sig helt enkelt. ”Ondskan” could never osv.
Floderus sommarprat från 2025 är bara ett skrap på den yta han låter läsaren dyka med ned under i den här boken. Jag är djupt imponerad av hans sätt att beskriva och berätta om den fasa han kände och levde med under sin tid som gisslan i Iran. Att han lyckas hålla fast vid sig själv och sin värdegrund under grymma och ovissa förhållanden på en plats där han inte kan lita på nästan någon eller något är beundransvärt. Trots att jag vet hur berättelsen slutar gråter jag under de sista sidorna när jag läser om fångutväxlingen från Floderus sida. Om du vill få perspektiv på vad som är viktigt i livet och lära dig mer om gisslandiplomati är det här boken för dig.
Innan jag skriver om själva boken vill jag göra två rekommendationer. Titta på någon video på YouTube där man filmat en promenad i Tehran; det finns många. Och om du gillar överlevnadshistorier, läs Vladimir Nabokovs Inbjudan till halshuggning. Det är en fantastisk bok, verkligen världsklass, bättre en Kafka, till och men rolig ibland. I Tehran videor kan man observera hur iranier har det i vardagen, särskilt kvinnorna, hur dom bär huvudduken, eller inte. Livet ute på gatan är liksom att ta pulsen på landet. Jag hade tittat några av dessa videor innan jag läste boken och jag undrade om kvinnor som jag såg utan huvudduk var turister. Nu tänker jag att många av dem inte är det.
Jag lärde mig några nya saker om Sverige och om Iran. Det överraskade mig verkligen att i tolkkursen fick man inte välja vilket språk man skulle studera. Att det kan återkomma en sådan situation i Sverige! Jag har uppfattat Sverige som ett samhälle där man kan alltid förhandla.
Att det inte fanns våld i häktet i Iran (som det alltid berättas om många andra länder) var också överraskande. Jad är glad att Johan hade det relativt bra där och att han inte fick psykiska och fysiska skador för livet. Det var till och med lite läckert att han kunde hitta mening i det absurda och på det viset kom till den paradoxala slutsatsen att under sina över två år av fångenskap var han ägentligen friare än de flesta. Allt som man normalt måste göra var borta: jobbet, räkningar, eget ansvar av vardagen.
Den värsta kränkningen han utsattes för (utom de s*xuella närmanden av en vakt) var affärsmannens honungsfälla på hotellet. Jag hoppades så mycket att Johan hade sagt nej till den inbjudningen. I min mening var den händelsen det mest förnedrande av det hela. Att verkligen bli uttnyttjad som en spelbricka på det viset. Usch! Nå ja, Johan verkade lite naiv ännu, ung som han är. Han tycks inte ha på riktigt uppfattat hur våldsamma alla nationalstater mot enstaka individer är när man hamnar i ett utsatt läge. Det vill säga, han kom inte ut av denna erfarenhet med insyn att Sverige är lika våldsam som alla andra stater (och alla byråkratier) - kanske inte fysiskt våldsam, men administrativt hänsynslös och likgiltig mot sina medborgare. Visst är han också tvungen att hålla sig okritisk mot Sverige och myndigheterna eftersom han vill fortsätta som EU tjänsteman. Han måste visa lojalitet till systemet.
När det gäller berättandet av hans historia, njöt jag mest av de tillfällen då han bara kunde lyssna vad som hände ute eller åskåda van han såg under bilresor till möten. Där visade han att det går att dra slutsatser med begränsade medel om man bara koncentrerar sig. Härlig minimalism som jag önskade ha funnits mer!
Jag lyssnade som de flesta förmodar jag på Herr Floderus sommarprat, varpå jag tog mig an att lyssna på denna ljudbok, uppläst av Johan själv.
Jag slukades rakt in i berättelsen och hade svårt att avstå från att lyssna vidare stundtals gånger. Det finns inte sådär jättemycket mer att säga. MEN, jag beställde hem persiska antologin och har börjat läsa den tack vare denna bok.
En av de bättre böckerna detta år! Läsvärd! (lyssnavärd?)
Stark och viktig berättelse från livet i fängelse. Intressant att följa hans tankegångar och hur han stod ut med allt, trots ovissheten. Uppskattade också de filosofiska tankarna om vad frihet innebär och vad som verkligen är viktigt <3
En helt fantastisk bra skriven bok! Full av genuina tankar och känslor. Jag kan inte säga mer än att detta är en av de bästa böckerna jag lyssnat på i mitt liv, med Johan Floderus som uppläsare. Denna bok kommer jag aldrig att glömma. Rekommenderar alla att läsa den!