Malmö, julen 2023. Manne har allt. Vacker fru, fin våning, förtjusande dotter. Han har också en komplicerad relation till sin tonårsson från ett tidigare förhållande, ett envist tryck över bröstet och en syster, Minna. Minna har egentligen också allt – en dotter, ett ex, en älskare. Men framförallt har hon något Manne saknar: förmågan att vara ärlig mot sig själv. Och mot sin omgivning – vilket Manne tycker att hon är lite väl ofta. Fast egentligen undrar hon bara vart Manne tog vägen i Mannes liv. Hon ser ju att allt inte är fina fisken och finemango.
En roman om vardagen, ångesten, kärleken och familjen: den ursprungliga, den valda, den som kallas bonus. Och om en pappa som svek och en son som aldrig skulle göra som han.
Typ 2,5? Eller förtjänar den 3? Stökig relationsroman. Härligt störiga komplexa karaktärer, men vissa saker/delar kändes något upprepande. Humorn är exakt som man kan tänka sig när Kalle Lind skrivit (så gillar du inte det är det inte en bok för dig)
Har svårt för den talade varianten av Kalle Linds frejdighet, och inser nu att jag har ännu svårare för den skrivna. Boken bjuder på en besvärande överanvändning av "Sjörövarjenny", "La Tjörrrv", "träbèn" och ett kursivt hon/henne istället för namn på styvmodern, grepp som i mitt tycke inte borde ha använts ens en gång. Och detta med att uppskattningsvis hälften av replikerna avslutas med utropstecken, vilket gör att det känns som att karaktärerna nästan hela tiden skriker åt varandra, är minst sagt svårsmält. Total buskis.
Jag dras av någon anledning till romaner som kretsar kring medelålderskriser, olyckliga relationer, skilsmässor och trassliga familjeband - och därför tyckte jag mycket om denna.
Har aldrig läst något av Kalle Lind innan, men efter att ha lyssnat otaliga timmar på Snedtänkt, är det ju omöjligt att inte känna igen sig i författarens jargong. Märker också under läsningen att jag har svårt att inte höra Kalle Linds röst i huvudet, och jag hade gärna lyssnat på ljudboken om den varit inläst av författaren själv.
Kanske en stjärna för mycket bara för att det är Kalle Lind. Men det är träffande. Man känner igen sig. Den yngre medelålderskrisen går att ösa ur. Om och om igen.
Åh så bra! Så många karaktärer man kan känna igen. Så intressant att Lind skriver om den frånvarande pappan ur ett manligt perspektiv. Han har fångat det så bra. Lyckas verkligen förmedla dynamiken mellan familjemedlemmarna också. Mycket läsvärd!!