Våra lyckligaste år

by Ester Roxberg

Våra lyckligaste år är ett brev till en son efter en skilsmässa och kris, i ett försök att förklara och förstå. En roman om att leva med en ”faraway look” och den eviga känslan av längtan bort när trygghet och ännu större förluster står på spel.

Vad händer när vi som längtar inte hittar eller ens vet vad det är vi längtar efter? Kanske finns det något viktigare än den egna längtan, något som handlar om mycket mer.

Audiobook

Published November 1, 2024

Reviews

[Pernilla (ett_eget_rum) · Rating 3 out of 5]

3.5
Fint om en odefinierbar längtan och att följa nån slags inre röst.

[Agnes Sundbom · Rating 2 out of 5]

Stör mig otroligt mycket på att hon agerar som att livet har ”drabbat” henne. Tycker synd om sig själv för att hon är singel och har tre barn medan andra i hennes närhet inte har det. Jag förstår att det kan vara jobbigt att vara förälder, att det finns en tvåsamhetsnorm som är stark, att hennes kompisar var osköna MEN det är ditt val och det är deras val.

Störde mig tyvärr mycket rent generellt.☹️

Trots att boken säkert är tänkt som igenkännande kände jag mer ”skärp dig!!”

Sandra Beijer säger i sin recension ”När jag läser min vän Elsa Billgrens blogg tänker jag på det ibland. Att vi är så olika där. Hennes vilja att rota sig är så stark, hon vill in i sin familj, bli ett med den, bli ett stort träd tillsammans som ska växa i tusen år. Varför är jag inte så, tänker jag. Ingen får slingra sig kring mig. I tanken är jag alltid på väg. Just nu måste jag bara pausa här lite längre än jag brukar.” Jag relaterar ju 100% mer till Sandra, för jag har alltid varit den som flyttat och jag har aldrig tänkt på familj som något viktigt, men när jag läste boken kände jag inte alls igen mig i det flyktiga. Kanske för att världen är så stormig just nu, att man får vara glad över de privilegier man fått.

Kände tyvärr mer för Sandra Beijers jättefina recension än för boken 😞

[En gul · Rating 2 out of 5]

Jag ville verkligen tycka om den här boken men den landade inte alls rätt hos mig.
Jag störde mig på många sätt. Jag kan tänka mig att det är väldigt svårt att vara ensamstående mamma och att vara förälder. Däremot berättade hon aldrig vad som var så fel med hennes partner att hon valde att skilja sig. Jag störde mig att allt skulle vara skrivet jämnt så djupt det blev lite cringe. Störde mig hur fint man pratade om att längta bort när att jag tänkte var att det låter som att hon har ADHD och inte fått stöd för det. Förstår inte heller varför hon inte sökte terapi för att jobba med sina tudelade tankar. Tyckte det var konstigt att uppmuntra och göra något fint av att hon var en rastlös person.

Andra funderingar:
*hur kan någon som bott i 3 år som sina första år längta så pass mycket tillbaka till hemlandet att man skiljer sig och har sån längtan från sina barn.

* hur kan man låta ens barn vara runt den mannen som röker gräs…

Fanns fina delar i boken. Ibland tänkte jag att det var fint och poetiskt skrivet. Fint att ta upp hur det kan vara att göra könskorrigering och hur man då blir om normerna inte hunnit påverka en.

[Lisa Barkholt Nord · Rating 4 out of 5]

Den kändes väldigt ärlig