Inger känner till ryktena om bonden som driver granngården. Ändå återvänder hon gång på gång under sina promenader för att få en glimt av det pampiga huset som nu står igenbommat. Det som en gång tillhörde bondens mor, den lokala profilen och matriarken Gerda.
Inger vet att hon inte borde blanda sig i andras angelägenheter, men en dag dyker bondens dotter oväntat upp och Inger dras in i en relation och en familjehistoria som hon inte vet någonting om. Inte egentligen.
Vad är det som har hänt på gården, och varför vill bonden inte släppa in någon i det gamla huset?
Fostrad är den tredje boken i en serie fristående spänningsböcker om arv, familjehemligheter och de spår som människor lämnar efter sig.
Det här är tredje boken i en serie med fristående berättelser. Den första var bra, den andra inte så jättebra och den här är faktiskt inte bra alls. Den är rörig, karaktärerna känns endimensionella och handlingen tappar tidigt den röda tråden. Det finns ingen känsla för vare sig karaktärerna eller själva storyn. Och det är synd, för det skulle kunna varit så mycket bättre. Det står tidigt klart för mig som läsare att Maja inte är den som hon först framstår som. Hon känns lömsk och rätt obehaglig. Det gör också Inger, Majas far och de andra karaktärerna. Den som känns som den i vart fall har något annat än en stereotyp roll är Ingers make, han är en bikaraktär som mest är med för att få Inger att framstå som mer realistisk men han har också en del tankar och reaktioner som känns rimliga i sammanhanget. Som helhet är det här inte en bok jag tycker om, den är, som skrivet, alldeles för rörig och den får mig inte att leva mig in i handlingen alls, något jag vanligtvis har lätt för att göra.