När Eriks mamma dör är han över femtio och försöker hitta nytt fotfäste i livet. Mamma Dagmar har med sin fantasi, personlighet och fäbless för det grandiosa inte bara präglat hans och halvbroderns liv, utan hela bygdens.
En dag dyker en ung familj upp och bosätter sig vid ett torp som ligger på Eriks ägor. De kallar sig "nomader" och lever på ett sätt som är främmande för honom. Men snart börjar deras närvaro påverka Erik på ett oväntat sätt. Att skapa sig egna, nya livsregler i medelåldern är dock ingen enkel sak, särskilt inte om man bor i en bygd där alla känner alla och gamla sanningar inte låter sig rubbas hur som helst. Därför smyger Erik till en början omkring i skuggan med sina förändringar, också inför sig själv.
Lågmäld vardagstragik och oväntad komik blandas med livsavgörande beslut och händelser i Martin Engbergs Allätaren som är hans femte roman.
Jag hörde att boken delvis skildrade en djurrättslig manifestation vid ett slakteri, exakta sådana som vi inom Save Movement Sverige utför. Det gjorde att jag gick och lånade boken på biblioteket. Det är välkomnande att han skildrar hur man kan påverkas till att inte äta kött av djuretiska skäl. Men i övrigt tyckte jag att det var en ganska märklig bok med besynnerligt beteende från karaktärerna. De veganer som skildras är nomader och har en otrevlig attityd. Tråkigt att veganer beskrivs i en sådan udda och negativ dager men det tycker jag förstås eftersom djurrätt ligger mig nära hjärtat och för att jag själv är vegan.
Finurlig, rotad i den svenska landsbygden och med en stark blandning av ömhet och jante läser jag en berättelse med många sidospår. Marika eller Adrianne? Jag blir inte övertygad vegan av att läsa Allätaren, snarare tvärtom.