Den här diktsamlingen är väldigt relaterbar och samtidigt vacker. Med både vanliga och lite mer udda rim förstår man hur skicklig Moa Martinsson var. Hon var också otroligt normbrytande, som till exempel en av hennes drömbeskrivningar som jag tyckte om väldigt mycket. Hon skriver själv: ”Det är först när jag skriver detta som jag kommer i tanke om att andra mänskor kanske drömmer det samma och blygs på samma sätt.” Martinsson vågar skriva om det ingen annan vågar skriva om. Det var också bra att det fanns olika sorters dikter, både långa och korta, och de gick lätt att förstå och tolka något ur. Bonuspoäng för att den gick att läsa på en bussresa mellan Norrköping och Linköping. Då kan man definitivt läsa den flera gånger.