Musicien dans un groupe de jazz, Spjut dbarque en Scanie la Libration, avec sa contrebasse pour seul bagage. Ivre de femmes et de musique, il dcouvre la littrature en lisant Voyage au bout de la nuit et se passionne pour Louis-Ferdinand Cline. Quand il apprend que l'auteur, accus de collaboration, s'est rfugi Copenhague, Spjut se prcipite sa recherche et l'aide s'vader vers la Sude en le dissimulant dans sa contrebasse. Mais il se retrouve contraint de jouer avec Cline dans le ventre de son instrument : ironie du sort, sa musique est bien meilleure grce cet trange concours de circonstances. Un pacte s'tablit entre les deux hommes mais las de cet enfermement, Cline supplie Spjut de le librer. Le jeune homme saura-t-il se sparer de son mentor et renoncer au succs de sa a nouvelle " contrebasse
SE/EN ”Jag tänker ofta på Céline” (först utgavs 1994) är en novellsamling av Sture Dahlström. I första novellen, ”Jag tänker ofta på Céline”, Svenne Spjut kommer till Lund efter kriget för att jobba som kontrabasist. Han träffar många dårar och engagerar i vildsex, och ägentligen smugglar han Céline från Köpenhamn in i Sverige genom att gömma honom inne i hans kontrabas. Den här novellen är den samlings bästa. Dahlström blandar absurd, svart humor med surrealism, och det finns några roliga ögonblick.
”Mitt liv var som en trearmad ljusstake: Musik, böcker och tjejer.”
Samligen innehåller också tre kortare självbiografiska berättelser — ”Felix Maximilian”, ”Spaniens lyckligaste man”, och ”En dag på Heingeborgen”. Jag tycker inte mycker om beat författare, men Dahlström använder humor och ironi för att uppnå ett trevligt resultat. En väldig kul bok.
”(...) jag har valt den svarta komedin i stället för dramat och tragedin (...)” ------
”I often think of Céline”, by Sture Dahlström, is a collection of four short stories. The first one, which gives the book its title, is actually a novella: the protagonist smuggles Céline the writer into Sweden inside his double bass, so he can escape the French persecution in the aftermath of WW2. It’s the best text of the book, as Dahlström mixes dark humour and surrealism to create a fun reading. The other three smaller texts are autobiographical and delve into his life as an artist. Contrary to other beat writers, Dahlström does not “try too hard”, his approach being quite funnier. A good book. (There are many episodes of explicit - nonetheless funny - sex that may shock the contemporary public.)
jag har lite svårt att betygasätta den här boken. När jag läste den första gången, för säkert 15 år sedan så skrattade jag så jag hade ont i magen. Den här gången skrattade jag inte så mycket Kanske för att överraskningsmomenten uteblev. På vissa ställen kanske den är lite sexisitsk? Jag är inte helt säker på vad jag ska tycka om det, känner mig osäker. Det som gör boken till en roman utöver det vanliga. Han blandar absurd humor med surrealism för att beskriva sin vurm för jazz och litteratur.
Men Sture Dahlström skriver fantastiskt roligt, fritt och egensinnigt. Sexskildringarna är också väldigt roliga, men ibland kanske de har gått ur tiden. Här har jag inte riktigt bestämt mig. Ibland beskrivs Dahlström som gubbsjuk och jag tycker nog det är en väldigt dålig analys.