What do you think?
Rate this book
Tan
Margareta Lindholms gripande roman är baserad på den sanna historien om Monsieur Leborgne, mannen som bara kunde säga ”Tan”. Monsieur Leborgne var den berömde neurologen Paul Brocas första kända patient.1840 är han trettio år. Han har helt förlorat förmågan att tala, och drabbas av svåra epileptiska anfall. Hans syster Beatrice tar honom till sjukhuset Bicêtre i Paris. Någon måste veta varför talförmågan har berövats honom, när han förstår allt som sägs. Trots sitt allt sämre tillstånd har han fortfarande hopp om att en dag åter kunna tala.
249 pages, Hardcover
First published January 1, 2012
1 person want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 of 1 review
June 6, 2012
Tan, sjuklig 30 årings 1800talets Paris. Har förlorat sin förmåga att läsa, skriva och tala. Hans syster Beatrice för honom motvilligt till ett mentalsjukhus i staden. En värld styrd efter hårda regler och rutiner, men inte helt olik vår. Läkarna vill få Tan att glömma men Tan och hans syster vill minnas.
Han uppmärksammas som patient av läkaren Brocca som ser honom som ett hopplöst men intressant fall.
Inspirerad av verkliga personer.
Alltså, en sorglig, vacker bagatell. Mitt problem med den är att den är för sorglig och hopplös för att vara en bagatell. Vänskap, kärlek, lite funderingar om vad det är att vara människa Men jag blir bara deprimerad. Ska det va kärlek, olycka och hopplöshet så vill jag antingen att det skall vara rått verkligt, eller underhållande eller snyggt gestaltat eller lämna efter sig en skön känsla.
Jämför Halva solen, tungt ämne men utsökt språk och varm känsla inmbords.
Jämför Busters öron- deprimerande och skrämmande men snillrikt berättat.
Jämför Never let me go - oerhört deprimerande och förlamande hopplöst men också vansinnigt vacker genomfört.
Jämför Felicia försvann- halvtaskigt skrivet men brutalt självutlämnande och intressant
En amatörblogg eller biografi om en svår sjukdom. Dom kommer oftast undan pg av att de är verkligt verkliga. Utan tjafs.
Lindholm skriver bra. Men bra är inte nog. Jag vill inte bli deprimerad av ett ok hantverk. Ska jag bli deprimerad skall det vara lite njutbart också.
Han uppmärksammas som patient av läkaren Brocca som ser honom som ett hopplöst men intressant fall.
Inspirerad av verkliga personer.
Alltså, en sorglig, vacker bagatell. Mitt problem med den är att den är för sorglig och hopplös för att vara en bagatell. Vänskap, kärlek, lite funderingar om vad det är att vara människa Men jag blir bara deprimerad. Ska det va kärlek, olycka och hopplöshet så vill jag antingen att det skall vara rått verkligt, eller underhållande eller snyggt gestaltat eller lämna efter sig en skön känsla.
Jämför Halva solen, tungt ämne men utsökt språk och varm känsla inmbords.
Jämför Busters öron- deprimerande och skrämmande men snillrikt berättat.
Jämför Never let me go - oerhört deprimerande och förlamande hopplöst men också vansinnigt vacker genomfört.
Jämför Felicia försvann- halvtaskigt skrivet men brutalt självutlämnande och intressant
En amatörblogg eller biografi om en svår sjukdom. Dom kommer oftast undan pg av att de är verkligt verkliga. Utan tjafs.
Lindholm skriver bra. Men bra är inte nog. Jag vill inte bli deprimerad av ett ok hantverk. Ska jag bli deprimerad skall det vara lite njutbart också.
Displaying 1 of 1 review