Utan en aning om vad jag hade framför mig klev jag in i en av de starkast medryckande böcker jag läst. Ahrne har en unik förmåga att varken förminska, överdramatisera eller förvrida de personer hon porträtterar. Rune tar sin plats i boken som en människa med stora egenskaper både av bra och dåliga mått som Ahrne också accepterar för vad de är. Hon förstår hans känslor av ensamhet och önskan till närhet på ett unik och fantastiskt sätt, ett sätt som till och med blir farligt för henne själv. Ändå lämnar hon inte Rune i första taget, något som gjorde mig både upprörd och gjorde att jag beundrade Arhne för sin lojalitet. Mänskliga relationer är uppenbart något Ahrne har en intuition för och förstår sig på att tränga bakom och bortom de uppenbara lagren hos individer. Att Ahrne inte får mer uppmärksamhet för vad hon skrivit idag är otroligt synd (jag var tvungen att hämta ut boken från Stadsbibliotekets magasin där de förvarade två exemplar). Enligt mig borde detta räknas som en av samtidens största klassiker.
Jeg var så glad for at genlæse denne bog - godtnok i den danske oversættelse fra Samlerens Bogklub i 1982, som jeg læste da jeg var ganske ung og igen nogle år senere.