För en tid sedan talade jag med en journalist med rötterna i Kosovo och med egna minnen av det kriget.
När era politiker börjar tala om historien ska ni vara på er vakt, sade han, de har alltid en avsikt.
På senare år har vi i Sverige sett prov på sådant politiskt historiebruk. Många minns Sverigedemokraternas propagandafilm inför förra valet där man försökte framställa socialdemokrater och liberaler som nazister. Småningom började andra politiker till höger att ta efter. Kan man påstå lite vad som helst om Sveriges agerande under andra världskriget och bli trodd?
Tydligen. Är det rätta sättet att bemöta sådan propaganda att måla en lika grund motbild? Knappast.
Vill man förstå de moraliskt avgörande ögonblicken under kriget måste man inse att det inte fanns ett enda Sverige, utan att det då som nu pågick en strid mellan olika människor och grupperingar. Den kampen utkämpades såväl på folks arbetsplatser som i samlingsregeringen, i pressen, på universiteten och i folkrörelserna. Men vi har suddat ut halva historien. Idag tycks vi inte längre minnas dem som ville hjälpa flyktingar eller tog risker för att berätta vad som pågick ute i Europa. Vi måste bli bättre på att förstå den sammansatta dåtiden, lika komplex som den tid vi själva lever i.
Ola Larsmo (f. 1957) är författare, litteraturkritiker och samhällsdebattör.
Fint och gripande skildrande av svensk politik åren innan och under andra världskriget. Gläds åt Folkpartiets historia, och ser förskräckt på vad exempelvis Högerpartiet och vissa socialdemokrater sysslade med.
En viktig bok! Det Ola Larsmo beskriver visar på parallella av det samhälle vi har nu. Hur många politiker gör skillnad på folk och folk. Dagens Sverigedemokrater har hämtat mycket av sitt partiprogram från unghögern i tidigt 1900-tal. Det som senare ledde till hur vi behandlade judarna och nekade dem att komma in i landet då nazisterna tog över i Tyskland på 1930-talet. Nu vill några partier göra det svårt eller helt förbjuda vissa grupper att komma till vårt land. Historia upprepar sig! Ola Larsmo tar upp några händelser som hade stor betydelse för judarnas öden i förkrigstid och under de första åren av andra världskriget. Bollhusmötet i Uppsala. Några uppsalastudenter uppvaktade statsministern om att vi skulle ta emot judiska studenter som behövde fly nazityskland. Högerstudenter reagerade med att ordna Bollhusmötet för att rösta igenom ett stopp för judiska studenter på flykt. 22 februari 1939 utspelades det en otäck debatt i riksdagen. Ledamöter gör förskräckliga antisemitiska uttalanden som resulterar i restriktioner för judar att få ta sin tillflykt till vårt land. Vilket får förödande konsekvenser för många som söker skydd. Även Karl Gerhard drabbas då han förbjuds framföra kupletten ”Den ökända hästen från Troja” då den var förargelseväckande! Men till slut segrade demokratin i riksdagen! När Ernst Wigforss, socialdemokratisk finansminister, blir vit i ansiktet av vrede när ÖB Thörnell visade upp och talade om detaljerade planer på hur Sverige skulle delta på nazitysklands sida. På Wigforss reaktion förstod äntligen många hur fel det höll på att gå! Ola Larsmo skriver i boken att det kanske var det som räddade den svenska demokratin. I boken får vi också läsa om några personer som deporterades till koncentrationsläger på grund av utvisning från Sverige. ”Snubbelstenar” är inskriptioner i gatan som ska återskänka dem som gick förlorade till platsen de levde på. I Stockholm blev det avslag två gånger innan den första ”Snubbelstenen” kom på plats i juni 2019.
Detta är en mycket viktig bok, som tar sig an och försöker förklara den ideologiska kampen som pågick i Sverige under andra världskriget. Å ena sidan fanns anti-demokrater som förordade strikt flyktingpolitik, och å andra sidan kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter. Larsmo menar att de konflikter, som fanns både inom politiken och i praktiska frågor, till stor del har försvunnit i historieskrivningen.
Det är dock viktigt att känna till dessa ideologiska skillnader som gavs, både för att förstå att det inte bara fanns ett enat Sverige under kriget, och för att förstå bakgrunden till en del av dagens politiska debatt och klimat.
Tyvärr tror jag dock att boken inte kommer att nå så många som det vore önskvärt för vårt demokratiska samhälles fortlevnads skull. Boken är nämligen ganska rörig. Det finns visserligen några tydligt framställda konkreta exempel, men de överskuggas av mer teoretiska och vindlande resonemang som det ibland är svårt att hänga med i. Texten är dessutom kryddad med många lite väl krångliga ord. De ger säkert extra sting för dem som förstår dem, men för vanliga eller mindre akademiskt inriktade läsare utgör de ett hinder.
No I did not finish this whole book. I thought it was interesting but I felt like I had to know so much about every chapter in advance to even understand what the chapters were about so it was difficult to understand it.
den bästa delen var när man gick ner i person om de som påverkades. annars var det ok, lite tråkigt för mig att läsa om politiker och journalister hela tiden