What do you think?
Rate this book
Orkidépojken
Skogens mörka gravitation: allt pekar ditåt, känner ni det också?
När bästisarna Hanna och Zeb tar studenten är det meningen att LIVET ska börja. Det är nu de ska lämna urtrista förorten Tyresö och bege sig ut i världen. London väntar. Men först en sista hemmasommar som går åt till att jobba på kyrkogården, festa på stans gayklubbar, ströglo på den gamla tv-serien Twin Peaks och läsa Orkidépojkens märkliga blogg.
Så länge någon kan minnas har det viskats om en närvaro ute i Tyresös skogar. Varken Hanna eller Zeb har lagt någon särskild vikt vid det. Förrän de plötsligt blir tvungna För konstiga saker sker: först försvinner en hund, och därefter en före detta skolkamrat. Lina, ortens drottning. Hon som alla vill känna men ingen känner, inte på riktigt.
Sen går det mesta åt helvete.
Orkidépojken är en mörk och spännande berättelse om ensamhet och gemenskap, inspirerad av tv-serien Twin Peaks universum. Det är Helena Dahlgrens debutroman.
RÖSTER OM ORKIDÉPOJKEN:
"Helena Dahlgrens Orkidépojken är en mångskiftande och sällsam berättelse om det som gick sönder innan det vuxit klart, om oskuld förlorad, om det onämnbara. Ur sprickorna i vardagen sipprar en ondska utan namn, talar röster från ett annanstans.
Dahlgren lockar och drar in läsaren med sitt självklara och nära tilltal. Med sin osvikliga känsla för suggestiv stämning skildrar hon ett efteråt, när allt är försent. Och ur texten sträcker sig ett mörker för att gripa efter oss."
Christine Falkenland
"Orkidépojken berättar en historia om ett försvinnande, där stämningen och miljön är melankolisk, drabbande och oförglömlig. En berättelse som inte lämnar läsaren."
Elisabeth Östnäs
När bästisarna Hanna och Zeb tar studenten är det meningen att LIVET ska börja. Det är nu de ska lämna urtrista förorten Tyresö och bege sig ut i världen. London väntar. Men först en sista hemmasommar som går åt till att jobba på kyrkogården, festa på stans gayklubbar, ströglo på den gamla tv-serien Twin Peaks och läsa Orkidépojkens märkliga blogg.
Så länge någon kan minnas har det viskats om en närvaro ute i Tyresös skogar. Varken Hanna eller Zeb har lagt någon särskild vikt vid det. Förrän de plötsligt blir tvungna För konstiga saker sker: först försvinner en hund, och därefter en före detta skolkamrat. Lina, ortens drottning. Hon som alla vill känna men ingen känner, inte på riktigt.
Sen går det mesta åt helvete.
Orkidépojken är en mörk och spännande berättelse om ensamhet och gemenskap, inspirerad av tv-serien Twin Peaks universum. Det är Helena Dahlgrens debutroman.
RÖSTER OM ORKIDÉPOJKEN:
"Helena Dahlgrens Orkidépojken är en mångskiftande och sällsam berättelse om det som gick sönder innan det vuxit klart, om oskuld förlorad, om det onämnbara. Ur sprickorna i vardagen sipprar en ondska utan namn, talar röster från ett annanstans.
Dahlgren lockar och drar in läsaren med sitt självklara och nära tilltal. Med sin osvikliga känsla för suggestiv stämning skildrar hon ett efteråt, när allt är försent. Och ur texten sträcker sig ett mörker för att gripa efter oss."
Christine Falkenland
"Orkidépojken berättar en historia om ett försvinnande, där stämningen och miljön är melankolisk, drabbande och oförglömlig. En berättelse som inte lämnar läsaren."
Elisabeth Östnäs
152 pages, Hardcover
First published August 29, 2017
About the author
Helena Dahlgren
58 books160 followersFörfattare till böckerna om 100 hemskaste, Orkidépojken och nu senast böckerna om Ödesryttarna: Jorvik kallar och Legenden vaknar. Jag är även verksam som översättare. Bor i Tyresö utanför Stockholm med tvillingdöttrar och katt.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 29 of 29 reviews
August 13, 2017
En popkulturell triumf.
Efter fem minuters läsning utropade jag spontant i sociala medier: - Det mest bespokereferensrika jag läst sedan M. Fants Grundläggande genetik! Fransk chanson, britpop, The Secret History, Wuthering Heights, Lolita, Plath, Wilde, Lovecraft, Nick Cave, London, maltwhisky, Moz och Mange (WW) och, förstås, Lana och Amy. Två intron tillsammans bildar för mig ett soundtrack till romanen, 'Back to Black' och 'Motorcycle Emptiness'. Den senare från formativt 90-talsalbum.
PS. Je suis Zebs mamma.
Efter fem minuters läsning utropade jag spontant i sociala medier: - Det mest bespokereferensrika jag läst sedan M. Fants Grundläggande genetik! Fransk chanson, britpop, The Secret History, Wuthering Heights, Lolita, Plath, Wilde, Lovecraft, Nick Cave, London, maltwhisky, Moz och Mange (WW) och, förstås, Lana och Amy. Två intron tillsammans bildar för mig ett soundtrack till romanen, 'Back to Black' och 'Motorcycle Emptiness'. Den senare från formativt 90-talsalbum.
PS. Je suis Zebs mamma.
December 11, 2017
"Alla dessa erektioner som aldrig var menade åt mig, inte visste jag att det var mitt liv."
Gillar det mystiskt stämningsfulla och en del av tonårsangsten. Lite väl mycket Twin Peaks och sångcitat för min smak, tyvärr, dels förstås för att jag inte själv kan de referenserna.
Men det är ju ingen hemlighet att jag kastar mig över allt Helena D skriver och kommer att göra det även i framtiden. :).
Gillar det mystiskt stämningsfulla och en del av tonårsangsten. Lite väl mycket Twin Peaks och sångcitat för min smak, tyvärr, dels förstås för att jag inte själv kan de referenserna.
Men det är ju ingen hemlighet att jag kastar mig över allt Helena D skriver och kommer att göra det även i framtiden. :).
June 25, 2018
"Alla berättelser jag försökt skriva, som fallit i glömska när jag hittat existerande verk som lyckats förmedla det jag velat skriva om med en lyskraft som jag saknat. Saknar. Skuggbiblioteken, var det trots allt där jag hörde hemma?"
Och så referenserna förstås...Inte en låt jag inte kunde sjunga med i....
Och så referenserna förstås...Inte en låt jag inte kunde sjunga med i....
October 21, 2019
”Och varför känner jag att jag måste ursäkta mig? Jag var nitton, jag hade precis blivit insläppt i ett större sammanhang efter att ha ägnat så mycket tid åt att stå på andra sidan glasrutan och titta in att jag fortfarande kunde känna min varma andedräkt mot kinden när den slog tillbaka. Alkohol var kittet som fogade samman, som fick oss att våga.”
I sin bok Orkidépojken sätter Helena Dahlgren ord på den känslan av ensamhet och utanförskap som präglar många i tonåren, men som få sätter ord på. Lite samma känsla får jag dock när jag läste boken, jag står utanför och tittar in, tittar in på dem som känner till Twin Peaks-universumet och därför delar ett sammanhang jag inte är med i.
Vad jag har förstått av andras recensioner så är mycket lånat från just Twin Peaks. De känner samhörighet, men att det blir för mycket, medan jag känner utanförskap. Det stämmer inte riktigt med att boken är YA och de som är i den åldern nu borde ha ännu mindre koppling till Twin Peaks än vad jag har. Dessutom, hur stor är sannolikheten att två tonåringar, i början av 2010-talet, är besatta av en 20 år gammal serie samtidigt som de popkulturella referenserna de gör gläder oss 80-talister mer?
Stämningarna byggs upp på ett bra sätt i boken, det där att man vet att något har hänt men inte riktigt vad, miljöerna, de vardagliga vi alla känner till, men som i denna bok blir till något annat. De var behållningen för mig, när jag konstaterar att denna bok var inte riktigt för mig.
I sin bok Orkidépojken sätter Helena Dahlgren ord på den känslan av ensamhet och utanförskap som präglar många i tonåren, men som få sätter ord på. Lite samma känsla får jag dock när jag läste boken, jag står utanför och tittar in, tittar in på dem som känner till Twin Peaks-universumet och därför delar ett sammanhang jag inte är med i.
Vad jag har förstått av andras recensioner så är mycket lånat från just Twin Peaks. De känner samhörighet, men att det blir för mycket, medan jag känner utanförskap. Det stämmer inte riktigt med att boken är YA och de som är i den åldern nu borde ha ännu mindre koppling till Twin Peaks än vad jag har. Dessutom, hur stor är sannolikheten att två tonåringar, i början av 2010-talet, är besatta av en 20 år gammal serie samtidigt som de popkulturella referenserna de gör gläder oss 80-talister mer?
Stämningarna byggs upp på ett bra sätt i boken, det där att man vet att något har hänt men inte riktigt vad, miljöerna, de vardagliga vi alla känner till, men som i denna bok blir till något annat. De var behållningen för mig, när jag konstaterar att denna bok var inte riktigt för mig.
October 22, 2017
Likt bokens berättarjag som står med näsan tryckt mot glasrutan och tar sin tillflykt till populärkulturen känner jag inför den här kortromanen. Det är ett litet gäng där innanför bokpärmarna som har det väldigt fint med sina referenser till (framför allt) tv-serier som jag antingen inte sett eller inte älskat med samma intensitet som dem. Charmigt, men primärt riktat till en annan målgrupp än den jag tillhör.
Är också lite kluven till berättarjagets uppenbara ovilja att berätta om vad som hände. Å ena sidan: karaktärsbeskrivande och kunde vara del av hisnande spänning (fast riktigt så spännande blev det inte) å andra sidan lite tjatigt.
Är också lite kluven till berättarjagets uppenbara ovilja att berätta om vad som hände. Å ena sidan: karaktärsbeskrivande och kunde vara del av hisnande spänning (fast riktigt så spännande blev det inte) å andra sidan lite tjatigt.
June 19, 2018
Läs min recension på bloggen ---> Romeoandjuliet
Read
August 12, 2018Asså, man älskar ju en bok där man kan plocka varenda populärkulturell referens typ!
October 26, 2017
Som en påse godis slinker den ner, nom nom nom!
November 12, 2017
Stämningsfullt och tonårsangstigt. Ändå inte riktigt min grej. Men så är ju Twin Peaks inte heller min grej (!) så det var liksom väntat.
January 10, 2018
Otroligt snabbläst på ett positivt sätt! Första halvan av boken (eller kanske hela jag har inte riktigt bestämt mig) var känslan av nyfiken förvirring total. Vad var det egentligen som hände? Språket är lätt och drivande vilket ihop med den suggestiva spänningen gör den till en riktig bladvändare. Det enda jag ångrar är att jag avslutade boken precis innan jag släckte lampan för att sova. Även om den inte är en renodlad skräckis så lämnade den en obehaglig och krypande känsla efter sig.
November 25, 2017
This book had me by the feels.
Do you like fast-paced books with an easy to follow read line that is closed up neatly in the end? Then this is NOT the book for you.
While reading it, I was very much confused. I had not really understood what kind of book I was reading, and since Helena Dahlgren has written ghost stories before this, that was kind of what I was expecting. It is not a long book, about 140 pages. So when I had gotten 100 pages in and still did not understand the plot, I was really wondering if this was a book I liked. However, I think people need to understand that this is not a horror book, this is not even really a ghost story. This is a story about three people who experiences loneliness in different ways and how they deal with it. They live their lives, and try to understand these feelings of emptiness, the feelings of not belonging, of not wanting to be a part of what everyone else considers to be the norm.
It is dark, and I had to put it down and finish the last pages in the morning because it made me feel, not scared, but like I understood their feelings, and that was terrifying because they mostly do not feel that great.
One thing that made it more real was how meta it was. They were all writing diaries for an audience, and you always felt like their audience. The language was beautiful, and it felt real, like real young adults could have written those diaries, could have felt exactly like that.
It was a little slow, and the ending was kind of closure, but it was very fuzzy what actually happened. Maybe if I had seen a single Twin Peaks episode before reading this book I would have understood it better, but all in all I liked it. Depressing, slow, weird, and meta.
Do you like fast-paced books with an easy to follow read line that is closed up neatly in the end? Then this is NOT the book for you.
While reading it, I was very much confused. I had not really understood what kind of book I was reading, and since Helena Dahlgren has written ghost stories before this, that was kind of what I was expecting. It is not a long book, about 140 pages. So when I had gotten 100 pages in and still did not understand the plot, I was really wondering if this was a book I liked. However, I think people need to understand that this is not a horror book, this is not even really a ghost story. This is a story about three people who experiences loneliness in different ways and how they deal with it. They live their lives, and try to understand these feelings of emptiness, the feelings of not belonging, of not wanting to be a part of what everyone else considers to be the norm.
It is dark, and I had to put it down and finish the last pages in the morning because it made me feel, not scared, but like I understood their feelings, and that was terrifying because they mostly do not feel that great.
One thing that made it more real was how meta it was. They were all writing diaries for an audience, and you always felt like their audience. The language was beautiful, and it felt real, like real young adults could have written those diaries, could have felt exactly like that.
It was a little slow, and the ending was kind of closure, but it was very fuzzy what actually happened. Maybe if I had seen a single Twin Peaks episode before reading this book I would have understood it better, but all in all I liked it. Depressing, slow, weird, and meta.
May 25, 2022
Sjung om studentens lyckliga dag. Sjung om ändlösa korridorer dit solen aldrig når, sjung om snusfläckigt linoleum och ostyriga hormoner oknullade urinvägsinfektioner och acne vulgaris, min oskuld och den sjuka glöden från Tyresö centrums trasiga neonskylt. [...] Suckarna. En armé av Maybellineögon som himlar sig i takt med konformitetens dödsklocka. Ja, sjung för dem också. Det kanske är de som behöver det mest. De fattar det bara inte än. [...] För den ensamma mannen bakom titthålet som odlar sina orkidéer: en svanesång sjungen av en man lika bräcklig som du. Hans blommor dör medan dina frodas; det är du som dör istället, visst känner du det också, ett andetag närmare slutet hela tiden och ingen växtnäring, inga insektsmedel i världen kan hjälpa dig.''
Vilken inledning! Vilken bok! Aldrig tidigare har första stycket i ett stycke litteratur verkligen sugit in mig i handlingen. Aldrig tidigare har jag förstått vad folk menar när de säger att de har en bok som verkligen talat till dem alla de hundra gånger de läst den. Men nu, nu äntligen, förstår jag.
Aldrig någonsin har jag träffat en huvudkaraktär slash författare som är mer lik mig, eller mer lik något jag önskar jag var, men det är kanske samma sak. För hur ofta ser vi inte att vi är det vi trånar efter att vara? Hanna är jag - fast i en persona man kanske egentligen inte identifierar sig med, någon man med näbbar och klor försöker distansera sig ifrån - men samtidigt någon man lever i symbios med. Jag är Hanna - någon folk inte verkar vilja ha, någon som är lite av en panelhöna, men äger det.
Det vore hädelse att inte ge denna bok mindre än fem stjärnor. Hade det gått skulle jag ge den fler. Tack, Helena Dahlgren, för denna solklara bok. Tack.
Vilken inledning! Vilken bok! Aldrig tidigare har första stycket i ett stycke litteratur verkligen sugit in mig i handlingen. Aldrig tidigare har jag förstått vad folk menar när de säger att de har en bok som verkligen talat till dem alla de hundra gånger de läst den. Men nu, nu äntligen, förstår jag.
Aldrig någonsin har jag träffat en huvudkaraktär slash författare som är mer lik mig, eller mer lik något jag önskar jag var, men det är kanske samma sak. För hur ofta ser vi inte att vi är det vi trånar efter att vara? Hanna är jag - fast i en persona man kanske egentligen inte identifierar sig med, någon man med näbbar och klor försöker distansera sig ifrån - men samtidigt någon man lever i symbios med. Jag är Hanna - någon folk inte verkar vilja ha, någon som är lite av en panelhöna, men äger det.
Det vore hädelse att inte ge denna bok mindre än fem stjärnor. Hade det gått skulle jag ge den fler. Tack, Helena Dahlgren, för denna solklara bok. Tack.
January 29, 2018
Jag skulle så gärna vilja älska det här verket med alla sina referenser till fantastiska Twin Peaks, Stephen King och annan nervkittlande kultur. Helena Dahlgrens 100 hemskaste var en underbar upplevelse som har fått mig att upptäcka massor av nya författare och berättelser, nu har jag bara 17 verk kvar att bekanta mig med i den samlingen.
Orkidépojken är som en svensk version av Laura Palmers hemliga dagbok, och har man läst den och sett Twin Peaks så tycker jag inte att detta tillför någonting. Det är tyvärr tempofattigt utan det magiska bildspråket eller finurligheten i de långa scenerna i Twin Peaks. Dessutom inte alls lika skrämmande som dagboken som är förlaga.
Trots detta blir jag sugen på mer. Författaren har en fantastisk läsetradition att ösa idéer och inspiration ur. Det finns en passage som verkligen fastnade hos mig, en perfekt beskrivning av en känsla som jag som inbiten läsare förmodligen delar med Helena Dahlgren:
"Alla berättelser jag försökt skriva, som fallit i glömska när jag hittat existerande verk som lyckats förmedla det jag velat skriva om med en lyskraft som jag saknat. Saknar. Skuggbiblioteken, var det trots allt där jag hörde hemma?"
Orkidépojken är som en svensk version av Laura Palmers hemliga dagbok, och har man läst den och sett Twin Peaks så tycker jag inte att detta tillför någonting. Det är tyvärr tempofattigt utan det magiska bildspråket eller finurligheten i de långa scenerna i Twin Peaks. Dessutom inte alls lika skrämmande som dagboken som är förlaga.
Trots detta blir jag sugen på mer. Författaren har en fantastisk läsetradition att ösa idéer och inspiration ur. Det finns en passage som verkligen fastnade hos mig, en perfekt beskrivning av en känsla som jag som inbiten läsare förmodligen delar med Helena Dahlgren:
"Alla berättelser jag försökt skriva, som fallit i glömska när jag hittat existerande verk som lyckats förmedla det jag velat skriva om med en lyskraft som jag saknat. Saknar. Skuggbiblioteken, var det trots allt där jag hörde hemma?"
September 22, 2022
En väldigt fint skriven bok som gav mig en känsla av att allt är en enda lång dikt på något sätt?
Jag blev lite förvirrad och otålig när jag kommit halvvägs igenom hela boken och Hanna fortfarande "skriver" att hon inte kan prata om vad som hände Lina ännu, och när hon väl gör det är det förbi innan man hinner säga "Orkidépojken". Jag blev nästan ännu mer förvirrad när det visade sig att Hanna inte riktigt visste vad som hänt, eller vem/vad det var som gömde sig ute i Tyresös skogar...
Eftersom jag själv är uppväxt i Tyresö var det dock lite roligt att läsa om random ställen i orten som mina föräldrar och morföräldrar ofta pratat om när de pratat gamla minnen, även om jag själv är lite för ung för att relatera till ställen som Curres.
I stort, cool bok på många sätt! Känslan efter att ha läst denna kommer nog hänga sig kvar en stund, på gott och ont antar jag. 👍
Jag blev lite förvirrad och otålig när jag kommit halvvägs igenom hela boken och Hanna fortfarande "skriver" att hon inte kan prata om vad som hände Lina ännu, och när hon väl gör det är det förbi innan man hinner säga "Orkidépojken". Jag blev nästan ännu mer förvirrad när det visade sig att Hanna inte riktigt visste vad som hänt, eller vem/vad det var som gömde sig ute i Tyresös skogar...
Eftersom jag själv är uppväxt i Tyresö var det dock lite roligt att läsa om random ställen i orten som mina föräldrar och morföräldrar ofta pratat om när de pratat gamla minnen, även om jag själv är lite för ung för att relatera till ställen som Curres.
I stort, cool bok på många sätt! Känslan efter att ha läst denna kommer nog hänga sig kvar en stund, på gott och ont antar jag. 👍
This entire review has been hidden because of spoilers.
October 24, 2017
Helena Dahlgren är en mästare på att beskriva... Ja hur ska jag säga...det där sinnestillståndet när verkligheten förhöjs av att man lever sig in i fiktioner. Jag tror inte att alla kan det. (Min man t.ex. verkar inte alls vara sådan. Han lever sig in i Wikipedia.) Hanna-karaktären i den här boken gör det väldigt mycket. Med Twin Peaks t.ex. Det blir verkligen lyckat. Jag har aldrig varit i Tyresö men bilderna jag får i huvudet av att följa Hanna är snarare från en dyster amerikansk småstad omgiven av skog än en idyllisk svensk småort (vid havet?). Historien är riktigt kuslig. Väldigt läsvärd!
December 6, 2018
Det här är min kopp av te! Jag gillar det här men som bibliotekarie frågar jag mig alltid: "Vem kan jag nu sätta denna i händerna på". Definitivt någon som mig, outsider, ensam, skönhetstörstande, någon som vill bort från sin lilla håla, någon som föredrar killar som gillar killar. Ja, men det måste vara nån som hänger med och förstår de kulturella referenserna och 80talsromantiken, annars är man lite lost. Tja, jag får klura på det. Den balanserar lite också men det hör ungdomen lite till, innan man förstår hur okej det är att vara just den man är och att man föddes dit man föddes inte är ens fel.
March 6, 2019
Jag gillar Helena Dahlgrens språk och självklart blir jag också nostalgisk över alla referenser till Twin Peaks, Buffy, O.C. och allt annat. Men jag är kluven. Hur mycket handling kan man sno från en tv-serie innan det inte blir författarens handling längre? Hon har tagit två ungdomar och stoppat in dem i en modern version av Twin Peaks. Nästan så till den gräns att jag undrar hur hon kom undan med det.
January 12, 2018
Haha vilket skämt. Sämsta boken. Om inte författarinnan varit känd hade den aldrig blivit utgiven. Men någon någonstans borde ha sagt till att inte trycka denna. Man tappar ju all respekt för personerna bakom. Det enda positiva jag kan säga om boken är att den är snabbläst. Förlorade inte mer än 3 timmar av mitt liv på detta ihopvimsade meningslösa dravel.
March 30, 2022
Fantastiskt skrivet!!! Så målande beskrivet och med ett obehag som växer sig fram mer och mer efter varje sidan man läser, nästan så att man blir rädd för skogen själv…… Så glad att jag kom över Helena Dahlgrens verk!!
May 12, 2018
Underbar stämning. Otäck och vacker, en bok jag kommer att läsa igen.
June 15, 2018
Pretentiöst och utan handling egentligen. Kunde varit 10 sidor.
December 6, 2019
3,75 stars
April 16, 2021
Som en bris från min egen tonår med sångerna, musiken och kajalen, med längtan bort som ständig följeslagare.
This entire review has been hidden because of spoilers.
January 7, 2018
Handling:
De bästa vännerna Hanna och Zeb tar studenten och skall lämna den tråkiga förorten Tyresö där ingenting händer. Eller? Vad hände den sommaren då den populära tjejen Lina Palmgren försvann? Vännerna använder sin fritid till att festa och slötitta på Twin Peaks, men även till att läsa den märkliga bloggen som går under namnet Orkidépojken.
Mina tankar:
Detta är Helena Dahlgrens debutbok (hon har tidigare skrivit några noveller) och måste säga med det samma. Vilken debut. Jag började med boken igår kväll när jag gick och la mig och kunde inte sluta läsa den fören den var slut, som tur var så är den bara på 150 sidor. Men det var 150 underbara sidor.
Boken är full med referenser till all möjlig populärkultur, det är film, tv, litteratur och musik. Jag tror att alla kan hitta igenkänningsfaktorer inom allt detta, då det är tillbakablickar så till olika tidsperioder så väcker den många nostalgiska minnen.
Den är skriven i jag-form och jag blir starkt imponerad av hur levande Helena får denna jag-röst att bli. Det är en stark röst som har många känslor och mycket att berätta, en röst som man känner vill/behöver prata av sig och man lyssnar gärna på den.
Rösten känns äkta och det blir en väldigt levande person som man läser om, det är kanske tack vare jag-formen som gör att det känns så nära och genuint. Kanske är det att man själv helt enkelt finner sig själv bland dessa känslor som boken vill förmedla (det jag tror att den vill förmedla).
Jag fanns mig funderandes när jag hade kommit in 50 sidor in i boken om hur mycket som finns av författaren i denna huvudkaraktär. Hur mycket av sin bakgrund och tankar/känslor som lagts till i karaktären. För som jag sa, rösten kändes så äkta att det borde finns en stor del av författaren där. Om rösten nu är helt påhittad så hatten av till Helena som har förmågan att skapa en sådan levande röst till en karaktär.
Jag fann mig när jag läste boken att tänka på Stephen King (nu vet jag inte om detta var helt enkelt för att jag är en stor fan av honom och att jag vet att Helena är det också, till och med större fan) och att språket och karaktären kändes som en Stephen King-karaktär. Nu kan jag inte direkt minnas något bok där han låter en karaktär prata så mycket som Helena gör med sin i denna boken, skulle vara Dolores Claiborne som också är skriven i jag-form. Så jag skulle vilja säga att detta var en Stephen King deluxe-karaktär. För han är den enda jag kommer på som jag läst som klarar av att ge en sådan färgstark röst till sin skapelse och Helena gör det ytterligare ett steg längre.
Vad boken verkligen handlar om? Frågan är om det verkligen är så viktigt. Språket var fängslande (vad annars skulle det vara som gjorde att jag inte kunde lägga ifrån mig boken tills den var utläst) och boken är full av känslor. Jag kan bara säga, läs den då kommer inte att ångra dig. Jag hoppas på många fler böcker av Helena Dahlgren i framtiden.
http://hakanshylla.blogspot.se/
De bästa vännerna Hanna och Zeb tar studenten och skall lämna den tråkiga förorten Tyresö där ingenting händer. Eller? Vad hände den sommaren då den populära tjejen Lina Palmgren försvann? Vännerna använder sin fritid till att festa och slötitta på Twin Peaks, men även till att läsa den märkliga bloggen som går under namnet Orkidépojken.
Mina tankar:
Detta är Helena Dahlgrens debutbok (hon har tidigare skrivit några noveller) och måste säga med det samma. Vilken debut. Jag började med boken igår kväll när jag gick och la mig och kunde inte sluta läsa den fören den var slut, som tur var så är den bara på 150 sidor. Men det var 150 underbara sidor.
Boken är full med referenser till all möjlig populärkultur, det är film, tv, litteratur och musik. Jag tror att alla kan hitta igenkänningsfaktorer inom allt detta, då det är tillbakablickar så till olika tidsperioder så väcker den många nostalgiska minnen.
Den är skriven i jag-form och jag blir starkt imponerad av hur levande Helena får denna jag-röst att bli. Det är en stark röst som har många känslor och mycket att berätta, en röst som man känner vill/behöver prata av sig och man lyssnar gärna på den.
Rösten känns äkta och det blir en väldigt levande person som man läser om, det är kanske tack vare jag-formen som gör att det känns så nära och genuint. Kanske är det att man själv helt enkelt finner sig själv bland dessa känslor som boken vill förmedla (det jag tror att den vill förmedla).
Jag fanns mig funderandes när jag hade kommit in 50 sidor in i boken om hur mycket som finns av författaren i denna huvudkaraktär. Hur mycket av sin bakgrund och tankar/känslor som lagts till i karaktären. För som jag sa, rösten kändes så äkta att det borde finns en stor del av författaren där. Om rösten nu är helt påhittad så hatten av till Helena som har förmågan att skapa en sådan levande röst till en karaktär.
Jag fann mig när jag läste boken att tänka på Stephen King (nu vet jag inte om detta var helt enkelt för att jag är en stor fan av honom och att jag vet att Helena är det också, till och med större fan) och att språket och karaktären kändes som en Stephen King-karaktär. Nu kan jag inte direkt minnas något bok där han låter en karaktär prata så mycket som Helena gör med sin i denna boken, skulle vara Dolores Claiborne som också är skriven i jag-form. Så jag skulle vilja säga att detta var en Stephen King deluxe-karaktär. För han är den enda jag kommer på som jag läst som klarar av att ge en sådan färgstark röst till sin skapelse och Helena gör det ytterligare ett steg längre.
Vad boken verkligen handlar om? Frågan är om det verkligen är så viktigt. Språket var fängslande (vad annars skulle det vara som gjorde att jag inte kunde lägga ifrån mig boken tills den var utläst) och boken är full av känslor. Jag kan bara säga, läs den då kommer inte att ångra dig. Jag hoppas på många fler böcker av Helena Dahlgren i framtiden.
http://hakanshylla.blogspot.se/
December 15, 2017
Men framförallt fick jag en speciell läsupplevelse, så den här texten kommer inte handla om varför jag tycker du borde läsa den ( vilket jag såklart tycker att du ska göra ), utan om varför jag själv blev så tagen. Hanna och Zeb och Lina är nämligen alla jag. De vandrar samma vägar som jag själv gjorde en gång i tiden, genom Tyresö centrum på väg till bussarna för att leta mig ut i den stora världen, via Gullmarsplan. Söndagsklubben på Båten som var vårt andningshål från resten av veckans ständiga tafsande. Söndagarna då ingen av oss behövde ljuga om vad vi var för att vara fredade.
Jag läser alltså om mig själv på sätt och vis och det är en märklig upplevelse. Fast med mer djup och mer svårmod. För så eftertänksam var jag aldrig. Inte som Hanna som försöker berätta sin och andras historia för mig. Och hon gör det så bra. Fundersamt på vad som är passande att berätta och i vilken ordning saker och ting hände. Hannas argumenterande med sig själv. Var det så det var? Var det istället inte så här? Eller berättar jag i fel ordning nu? Jag älskar hur hon rättar sig själv när vi tysta läsare agerar motspelare i diskussionen hon för med sig själv. Helena Dahlgrens språk tilltalar mig enormt och trots att boken är kort får ändå berättelsen all den tid den behöver.
Läs hela recensionen här https://bokhuset.ax/2017/10/31/orkide...
Jag läser alltså om mig själv på sätt och vis och det är en märklig upplevelse. Fast med mer djup och mer svårmod. För så eftertänksam var jag aldrig. Inte som Hanna som försöker berätta sin och andras historia för mig. Och hon gör det så bra. Fundersamt på vad som är passande att berätta och i vilken ordning saker och ting hände. Hannas argumenterande med sig själv. Var det så det var? Var det istället inte så här? Eller berättar jag i fel ordning nu? Jag älskar hur hon rättar sig själv när vi tysta läsare agerar motspelare i diskussionen hon för med sig själv. Helena Dahlgrens språk tilltalar mig enormt och trots att boken är kort får ändå berättelsen all den tid den behöver.
Läs hela recensionen här https://bokhuset.ax/2017/10/31/orkide...
May 14, 2018
Jag borde gilla det här mer än vad jag gör. En kortroman främst uppbygd kring språket, formuleringarna. Och egentligen är nog språket bra, eller snyggt. Men redan under de första sidorna kommer jag på mig själv med att sucka. Det känns för... konstruerat. Som om man försöker för mycket, medan det leder till väldigt lite. Jag är läst det förr och jag lyckas inte bli intresserad, trots att premissen från början känns lite ny, lite mystisk.
Ett problem utöver stilen är att det där mystiska aldrig införlivas fullt ut. Det är oändligt många kapitel som börjar med "Nu ska jag berätta..." och så kommer bara fler ord, fler "fina" formuleringar. Först på sista sidorna handlar det om egentliga händelser. Och sånt kan vara okej, men här griper ingenting tag. De populärkulturella referenserna är nog tänkta att bidra till det där gripet, men funkar inte på mig, och är för övrigt ojämnt fördelade, trots att berättarjaget är detsamma. Och tvärtom; när berättarjaget mot slutet börjar växla mellan olika personer känns texten alldeles för lik. Fortfarande samma konstruerade språk, som liksom inte leder någonstans. Och som inte heller får mig på fall, såsom jag brukar kunna falla för språkligheter. Det är svårt att sätta fingret på vad det är, och egentligen tror jag att den här boken är en bra ingång för många som vill ha lite mer än rak dialog att bita i... Men för mig blir det aldrig mer än de där trötta suckarna från första sidorna, sorry.
(Men omslaget är snyggt! 😊)
Ett problem utöver stilen är att det där mystiska aldrig införlivas fullt ut. Det är oändligt många kapitel som börjar med "Nu ska jag berätta..." och så kommer bara fler ord, fler "fina" formuleringar. Först på sista sidorna handlar det om egentliga händelser. Och sånt kan vara okej, men här griper ingenting tag. De populärkulturella referenserna är nog tänkta att bidra till det där gripet, men funkar inte på mig, och är för övrigt ojämnt fördelade, trots att berättarjaget är detsamma. Och tvärtom; när berättarjaget mot slutet börjar växla mellan olika personer känns texten alldeles för lik. Fortfarande samma konstruerade språk, som liksom inte leder någonstans. Och som inte heller får mig på fall, såsom jag brukar kunna falla för språkligheter. Det är svårt att sätta fingret på vad det är, och egentligen tror jag att den här boken är en bra ingång för många som vill ha lite mer än rak dialog att bita i... Men för mig blir det aldrig mer än de där trötta suckarna från första sidorna, sorry.
(Men omslaget är snyggt! 😊)
December 5, 2017
Att jag faller för en bok redan efter två sidor är ganska ovanligt. Men pga fantastiskt språk är det just vad jag gjorde när jag påbörjade Orkidépojken av Helena Dahlgren. De första sidorna i boken är något av det snyggaste jag läst på länge, och fortsättningen är inte så himla dum den heller. Det är mörkt och spännande och sådär vill-inte-sluta-läsa-bra! (Dessutom, och jag må kanske vara den enda som känner så iofs, påminner den mig om min favvo-serie just nu, SVT:s serie Jordskott, och det gör det hela bara ännu bättre!) 👏🏻👏🏻👏🏻
August 20, 2018
Text på bloggen: http://annzah.com/2017/september/orki...
Displaying 1 - 29 of 29 reviews