En sann historia om mardrömmen vi alla kan drabbas av i morgon.
Efter en skön ridtur i skogen vaknar Annika upp på intensiven. Hon är totalförlamad. Det kommer hon att förbli resten av livet.
24 ÅR GAMMAL bestämmer sig Annika för att byta akademikerkarriären mot att bli dressyrryttare i ett av Sveriges främsta elitstall. Ridningen är hennes liv och hennes stora kärlek. Fram till den dag hon faller av favorithästen. När Annika återfår medvetandet efter ett par veckor är hon helkroppsförlamad, utan egen förmåga att andas och utan att kunna tala.
ÄNDA IN I MÄRGEN är den sanna berättelsen om att drabbas av det som många betraktar som sin allra värsta mardröm, om kampen för att förlika sig med ödet och om att ta makten över en kropp som helt slutat lyda – om att kunna gifta sig och skaffa barn.
Det är en unik redogörelse från gränslandet mellan liv och död, och samtidigt en fängslande, hoppingivande och bitvis makabert rolig berättelse om livets outgrundlighet och den oväntade lyckan.
Den här boken borde vara obligatorisk på alla vårdutbildningar, en av de bästa böcker jag läst i genren "sjukdomsbiografier". Det är sättet den inte är svartvit på, att känslor får stå brevid varandra hur motsägande de än är. Hur den inte väjer för det fula men samtidigt kan beskriva ett trauma som något meningsfullt.
Ända in i märgen är nog inte en bok jag skulle ha läst om inte Annika Taesler hade gästbloggat på Debutantbloggen. I sitt inlägg beskrev hon hur hon efter de första refuseringarna fick gå tillbaka till texten, börja fila på de dramaturgiska bågarna och börja se på sitt liv på ett litterärt vis. Något som verkligen har gett resultat. Detta är en av de mest välskrivna och spännande självbiografier som jag har läst.
Den här boken fick mig att gråta. Jag grät över Annika Taesler beskrivning över hur hon befann sig i gränslandet mellan liv och död. Jag grät för att hon inte gav upp, utan fortsatte kämpa mot alla odds. Tårarna föll när hon gjorde framsteg, bit för bit. Lyckotårar föll när Annika trots sin totalförlamning fick ett nytt liv efter ridolyckan.
Tro nu inte att man gråter hela tiden, för det fanns mycket glädje och lite skratt också. Boken fick mig att tänka efter. Jag som dundrat omkring på hästryggar sedan jag var tio år. Oförskräckt ridit både utan hjälm, sadel och tyglar. Visst har jag skadat mig, men det var bara upp på hästryggen igen och rida vidare. En skada som jag ådrog mig när jag hoppade i skogen, utan hjälm, sadel och tyglar, har jag fortfarande bestående men av. En skallskada. Just där skallen spräcktes och gav mig en rejäl hjärnskakning, där får jag huvudvärk av det grymmaste slag ibland. Det är från den platsen migränen strålar ut. Jag vet vad det vill säga att rida och längtan efter att göra det, eftersom jag sedan 25 år tillbaka är superallergisk mot hästar. Kanske lika bra det... Efter den här boken vet jag inte om jag någonsin skulle ha vågat rida igen.
Även om du inte tycker om att rida, eller om hästar, är det här en bok jag rekommenderar dig att läsa. Den delar med sig av kamplust och viljan att fortsätta leva mot alla odds. Den får dig att må bra, även om du gråter medan du läser. Läs den!
Den här boken har allt. En extremt smittsam smärta som gräver sig ända in i märgen, förtvivlan, hög dos kärlek, vänskap, ett jävlar anamma. Jag blir berörd och boken om Annika Taesler har cirkulerat i mina tankar även när jag har lagt ner den och är mitt uppe i vardagslivet.
Det ÄR en tragedi. Men samtidigt en feelgood där kärlek och en ljus framtid genomsyrar de sista kapitlen.
Jag hatar att inte läsa klart böcker.. Men jääävlar vilket ordbajs det var i denna boken. Orkade inte läsa dem 150 första sidorna men tvingade mig genom dem. Och efter 50 sidor till så får detta bli den första boken jag inte läser klart.
Tänk att det är så svårt att se Människan?! Människan bakom det som syns, i detta fallet en nästintill helförlamad kropp.
Att folk utanför sjukvården inte är lika bra på det är en sak… men att så många - individer såväl som system/processer - inne i sjukvården inte heller gör det… Absurt!
Bra bok att läsa om man vill förstå de orättvisor som inträffar för de funktionshindrade. Sättet hon blev behandlad av sjukvårdspersonal är under all kritik.
En fantastisk bok. Inte bara historien och språket, utan även delen om att inte bli förstådd, inte orka och samtidigt komma framåt hitta mål som inte hade ngt med förlamningen att göra. Jag inser vilken inskränkt person jag är och jag har själviskt nog fått väldigt mycket att tänka på och bättra mig inom. Gäller att komma ihåg människan, alltid.
En smärtsam och gripande historia om Annikas förändrade liv och resan mot en ny tillvaro. Den är gripande, sorglig, ärlig, inspirerande och bjuder också på en del skratt. Tyckte om boken, men språket i boken gör att den tyvärr inte biter sig in riktigt, riktigt djupt i mig.
De första 100 sidorna var verkligen jobbigt att ta sig genom. fann dessa så sega men sedan var det som om spärren släppte. klockan är nu 03.51 och jag borde sovit för länge sedan men det var svårt att släppa boken. den är nu utläst. härligt att läsa hur allt ordnade sig till det bättre för Annika.