Så lever växterna sina liv mellan nedanom och ovanför, tänker hon. Sprider sina frön att gro bortom vissnandet. Och människorna? De lever sina liv mellan inandning och utandning. Mellan skriket och tystnaden. Och de som aldrig skrek? Minns någon dem?
I lägenheten vid Vanadisplan står en kvinna inför ett livsavgörande beslut. Men har hon något val? Har vi någonsin det? Lotta Olssons nya roman är en berättelse om sorg och saknad, mödrar och döttrar, liv och död.
Blev så besviken på denna. Jag har läst det mesta av Lotta Olssons poesi och flera av hennes barnböcker, så jag var taggad på denna hennes första roman.
Ganska tröttsamt lustiga observationer på Stockholms innerstadsliv (ironisk anmärkning på dagis/förskole-debatten, m.m.) och ett budskap som alltför lätt kan tolkas som abortmotstånd. Barnlöshet beskrivs genomgående som ett misslyckande och själva aborten beskrivs nära nog som mord. Texten i sig är okej, men liknande stilgrepp har gjorts bättre av andra - ibland känns stilen som en sämre Stina Stoor och handlingen som en sämre Lena Andersson.
Kanske hade jag inte reagerat så negativt om jag inte redan haft en relation till Olsson och varit så pepp som jag varit.