En av Sveriges mest inflytelserika motståndare till organiserad kristendom, Ingemar Hedenius, skriver om kristendom och religion i den här kontroversiella klassikern. Tro och vetande gavs för första gången ut 1949, boken jag läst är en nyutgåva av Fri Tanke förlag från 2009.
Boken är svårläst, vilket nog beror på att att den helt enkelt är skriven för ganska många år sedan. Det är knappast lättillgänglig populärvetenskap, och kräver mycket av läsaren. Det jag tar med mig är att Ingemar Hedenius sållar sig till de religionskritiker som ser två parallella system - vetenskap respektive religion - som icke-eftersträvansvärt. Vetenskapen är bättre och religionen bör bortfalla. Andra debattörer i samma kategori är Christer Sturmark och Sam Harris. Motsatsen, alltså att religion kan och bör finnas som ett parallellt system samtidigt som vetenskapen tar hand om det materiella, får representeras av namn som Jordan Peterson och John Vervaeke. Att jag jämför en bok från 1949 med nu levande tänkare påvisar min bristande förkunskap i ämnet, men det är det bästa jag kan leverera just nu.
Slutsatsen blir att ämnet är intressant, men att jag inte får ut så mycket av att läsa Tro och vetande. Den landar obönhörligen i hyllan mellan "böcker-jag-vill-ha-läst" och "böcker-som-är-för-svåra-för-mig".
Ad hoc retoriska spetsfunsigheter baserat på den egna självbiografin. Känner inte att texten träffar något av min egen perception. Däremot känner jag samma när jag läser de tänkare som boken kritiserar. Det rör sig alltså om ovidkommande retorik riktad mot annan ovidkommande retorik. Skolastik riktad mot skolastik. Spetsfundigheter.
Istället efterlyses detta- tillbaka till källorna. Vad är tolkningen av bibelns berättelse? Ingemar Hedenius härmar säkert Bertrand Russel som skriver Why I am not a Christian. Russel är smartare och enormt mycket tydligare i sin retorik. Russel ERKÄNNER dock mot slutet av karriären att lärjungen Wittgensteins insikter vederlägger hela den typ positivistiska filosofin som han själv förespråkar, försöket att härleda hela den mänskliga perceptionen genom matematiken till logiken, eftersom språket står I erfarenhetens tjänst, ungefär. Detta är förövrigt kanske också platons ande som vill bygga upp den rationella staten. En övertro på språket kan leda till att den direkta verkligheten negligeras, vilket är fallet med skolastiken och 1900-talets fundamentalism osv. Detta motsvaras återigen av poesins bannlysning.
Poesin trumfar den analytiska jargongens tal om principer som är ett tröttsamt ältande av satser på ett asbergianskt sätt som dödar människoandens andliga behov.