Got to page 514. Wanted to finish it but felt like I was forcing myself to pick it up. Didn't enjoy the writing and it felt tedious to read even if the history is interesting. But would much rather pick up a non fiction book about Karl XII.
Jag har egentligen inte något särskilt emot premissen att skriva en bok genom en historisk persons förstapersonsperspektiv. Inte heller är de få korrekturfel som finns i boken något som jag blir särskilt irriterad på. Jag skulle till och med vilka sträcka mig så långt som att beskrivningen av kungens natur som en narcissistisk tjurskalle är fullt möjlig och väl värd att skriva.
Mitt problem med boken är att den är så jävla tråkig. Den är stilistiskt fantastisk, men vansinnigt enformig, utan vare sig karaktärsutveckling eller humor.
Tl;dr (enligt boken) Karl XII är en narcissistisk tjurskalle och det är inte bra att ge oinskränkt makt till en 15-åring. Så, nu slipper ni läsa.
Mycket imponerande historisk skildring av en krigarkungs vansinnesfärd. Jag ställer mig dock frågan vilka rättigheter Brunner tar sig att beskriva Karl XII som narcissist, psykopat och maktfullkomlig. Vill man läsa intrikata & blodiga detaljer om fältslag och geopolitik under sent 1600-tal är detta en stark rekommendation.