Golvad av Birgitta Anderssons självbiografi ”Blondie”. Känner så mycket värme, sorg och ömhet när jag avslutar boken, liksom ödmjukhet inför livet och människans överlevnadsförmåga. Jag känner också tacksamhet över att Birgitta valde att skriva sin berättelse. Jag tror att hon sätter ord på levnadsöden som delas av många, men som sällan får höras. De utsatta barnen, flickorna, kvinnorna. De utfattiga, utnyttjade. Maskrosbarnen som mot alla odds kämpar för ett bättre liv för sig själva och sina barn. Tack Birgitta! Din berättelse kommer stanna med mig. ♥️