Handke tells the story of an Austrian writer -- a man much like Handke himself -- who undergoes a 'metamorphosis' from self-assured artist into passive 'observer and chronicler.' He explores the world and describes his many severed relationships, from his tenuous contact with his son, to a failed marriage to 'the Catalan, ' to a doomed love affair with a former Miss Yugoslavia. As the writer sifts through his memories, he is also under pressure to complete his next novel, but he cannot decide how to come to terms with both the complexity of the world and the inability of his novel to reflect it.
Peter Handke (* 6. Dezember 1942 in Griffen, Kärnten) ist ein österreichischer Schriftsteller und Übersetzer.
Peter Handke is an Avant-garde Austrian novelist and playwright. His body of work has been awarded numerous literary prizes, including the Nobel Prize in Literature in 2019. He has also collaborated with German director Wim Wenders, writing the script for The Wrong Move and co-writing the screenplay for Wings of Desire.
It was thrilling. It was absolute drivel. I can't talk about it. Let me tell you everything about it. Wonderful. Awful. There is no sense in it. There is a whole world of sense in it. I can't explain how thrilling it is. I can't describe how maddeningly boring it is. I only skimmed a few pages. I read the whole books many times. I definitely have given up on it, I'll never open it again, I'll sell my copy. I cannot and shall not stop rereading it. Handke? Try yourself.
این کتاب هاندکه کتاب سرراستی نیست. انگار که پشت صحنهی کتابهای دیگرش باشد. مشخصاً اشتراکات و ارجاعات زیادی به شاهکارش دارد، منظورم رمان «تکرار» است. حتی فیلیپ کوبال که راویِ «تکرار» است اینجا باز سر و کلهاش پیدا میشود، آن هم به عنوان دوستِ هاندکه که البته خودش هم نویسنده است. نویسندهای گمنام. از اهالی روستایی در همسایگی روستای آبا و اجدادی هاندکه. مجموعهی این اشارات باعث میشود فکر کنیم فیلیپ کوبال کسی نیست جز خودِ هاندکه. باعث میشود بیشتر یقین کنیم که هم این کتاب و هم «تکرار» هر دو به شدت اتوبیوگرافیکند. اما این همهی مسأله نیست. (مسأله اصلاً چیست؟ یکی از هنرهای هاندکه همین است که لابلای متنش سوالاتی طرح میکند، سوالاتی نسبتا گنگ که در عین حال میتواند در دل متن معنایی دیگرگون داشته باشد. سوالاتی که در کلیترین حالت میتوان گفت اشاراتی معنوی/روحانی/اسپیریچوال هستند.) برگردیم به مسأله. غیر از فیلیپ کوبال از چند نفر دیگر هم میگوید. از دوستانش. یکیشان را «آوازهخوان» معرفی میکند. دیگری نجاری که رفته ژاپن و آنجا ول میگردد. خدا میداند اینها واقعا دوستانش هستند یا مثل فیلیپ کوبال نمودها و سایههایی از خود هاندکه هستند. اما جز اینها ادعای کتاب چیز مشخصیست. هاندکه در حومهی پاریس زندگی میکند. تأکید دوباره: در پاریس و پسکوچههای کارتپستالیاش نه، در حومهی پاریس. جایی که حتی اسمش پاریس نیست. اما هاندکه نه شیفتهی زبان و فرهنگ و سنت روشنفکری فرانسوی است، نه احتمالاً ��جبور بوده که در چنین غربتی زندگی کند. حتی گویا درست و حسابی فرانسوی هم یاد نگرفته. او در استحکامات خودش است: در زبان آلمانی. به آلمانی مینویسد. چون از لحاظ حقوقی اتریشیست. از گوته و هولدرلین خوشش میآید. اما دلِ خوشی از آلمانی بودن ندارد. اصالتاً هم مهاجر است. یعنی والدینش مهاجرند. (یادمان نرود که داستان فیلیپ کوبال در «تکرار» هم همین بود: جوانی که از اتریش راهی سرزمین آبا و اجدادیاش میشود، یوگسلاوی، و آنجا سعی میکند ردِ برادر گمشدهاش را پی بگیرد.) با این اوصاف هاندکه ملغمهی عجیبیست. نویسندهای اتریشی. به زبان آلمانی مینویسد. فقط هم به «نوشتن» بسنده نمیکند بلکه با زبان بازی میکند، زبان برایش مهم است، نوشتهاش ادبیت دارد، صناعت دارد. از طرفی درگیر رگ و ریشهی اسلاوِ پیشنیانش است. با آنجا ارتباط برقرار میکند. یا حداقل آن سرزمین و آن زبان و آن فرهنگ آبشخورش است. اما با این حال در دهکدهای اسلاو زندگی نمیکند. (میگوید حقارت آنجا را نمیتواند طولانیمدت تحمل کند.) در اتریش هم زندگی نمیکند. (در پنهان کردن انزجارش از آنچه امروز آلمانی و ژرمن است تلاش چندانی نمیکند.) بلکه در کشوری بالکل غریبه زندگی می کند. در فرانسه. آن هم نه در مهد فرهنگ و هنرش که پاریس باشد. در حومههایش. انگار دارد از چیزی فرار میکند. یا شاید در جستجوی چیزیست. در «تکرار» قهرمانش در جستجوی چیزی بود—چیزی که سخت میشد تبیینش کرد: هویت؟ زبان؟ ملیت؟ تاریخِ قوم و قبیلهاش؟ اینجا هم انگار با وضع مشابهی طرفیم. هر چیزی، از آدمها بگیر تا مکانها رویهای دارند و اندرونی دارند. هرچه کتاب جلوتر میرفت حس میکردم ماجرا اصلاً چندان به «رویهها» مربوط نیست، آوازهخوان چیز دیگریست، پسرش والنتین نیز همینطور، زنش که مدام نیست و یا جدا شدهاند یا در حال جدایی و بهرحال اینقدر از او سواست که بنام «زنی از کاتالونیا» معرفیاش میکند نیز چنین وضعی دارد. اگر «تکرار» سنگ بزرگی را نشانه رفته بود اینجا هاندکه هدفی شدنیتر برمیگزیند. میگوید که میخواهد یک سال از زندگیاش در حومهی پاریس را بنویسد. روزها با دفتر و مداد و تراش میرود به جنگلهای اطراف خانهاش. خانهای که گاهی والنتین و زنِ کاتالونیایی هم در آن هستند. اما بیشتر نیستند. بیشتر انگار تنهاست. احوالش بو و برنگ انسداد ذهنی دارد. بلوک ذهنی. عارضهی شایع بین نویسندگان. و البته موضوع مورد علاقهی نویسندگان. آیا خوانندگان نیز علاقهای به خواندن از این انسداد دارند؟ به تلاش برای شکستن این سد؟ من که دارم. منطقاً نباید داشته باشم. منطقاً «نوشتهای دربارهی ننوشتن» نبایستی که جذابیتی داشته باشد. یا حداقل جذابیتش شناخته شده و مقبول نیست. چون قرار بود چیزهای دیگری جذاب باشند. قرار بود قوسِ قصه و دراما و تعلیق و این قبیل چیزها جذاب باشند. (گاهی فکر میکنم ما خجالت میکشیم از اینکه با صدای بلند اعلام کنیم اینها حوصلهمان را سرمیبرند، ببخشید که حوصلهمان را سرمیبرند.) اما بهرحال هدف هاندکه در این کتاب چنین چیزیست. به این قصد راهی جنگلهای اطراف خانهاش میشود. بعد تقریبا ۵۰ صفحه دربارهی جمع کردن قارچهای وحشی مینویسد. توی تکرار هم صحنهی مشابهی داشت: فیلیپ کوبال که از اتریش عازم یوگسلاوی بود همان اول راه پا سست میکند، نمیرود، برمیگردد خانه و سر راه کلی قارچ جمع میکند. انواع و اقسامش را. (یادش بخیر، چه پدری ازم در آمد موقع ترجمه و یافتن اسامی واریتههای مختلف قارچهای وحشی.) اما خب طبعا هاندکه به همین هدف ساده هم نمیرسد: به روایت یک سال از زندگیاش در حومهی پاریس. جایی لابلای متن میخوانیم که حالا ۱۰ سال گذشته. من که هر بار و هر بار که هاندکه حقههای اینطوری پیاده میکند برم کارگر است. سرتاپا به رعشه میافتم. قرار بود سال ۱۹۹۹ را تعریف کند. خدا می داند که آخرش در چه سالیست. خدا میداند که بالاخره زنِ اهل کاتالونیا چی شد. رفت؟ برگشت؟ عاقبت بخیر شدند؟ پسرش والنتین چی؟ فیلیپ کوبال قهرمان «تکرار» چی؟ جایی اواخر همین کتاب میگوید دهکدهی خودشان آفتابی بود اما دهکدهی فیلیپ کوبال همیشه «در سایه» بود. و خب بعد از چارصد صفحه اشارات گنگ، حساسیت منِ خواننده هم به این تککلمات چند برابر شده بود. آفتابی. در سایه. شاید وضع من هم همین باشد؟ یا شاید چنین بیانی کاراترین ابزار باشد برای روایت تاریخی که بلد نیستی روایتش کنی. تو تو نیستی. چند نفری. یکی ساکن دهکدهای آفتابی، یکی در سایه. یکی آوازهخوانی دورهگرد. یکی نجاری ولگرد در ژاپن. و زنی که مدام در گسست و مراجعه است و در سالهای جوانیاش «ملکهی زیبایی یوگسلاوی» بوده. و لابلای همینهاست که میفهمی نه یک سال بلکه ده سال گذشته. زندگیات گذشته. زندگی که خواستی روایتش کنی، از پسش بر نیامدی، خواستی همین «از پسْ برنیامدن» را روایت کنی اما در این هم جا ماندی، یک سالت ته کشید، شد ده سال، شد آخرش.
Is Handke a genius, a fascist, or just a really boring writer? Maybe some combination of the three. This book is unlikely to convince the skeptics. It's one of his longest (maybe the longest?), but I wouldn't call it his masterpiece. Repetition is the one I can't recommend highly enough.
„Ich mußte nach Hause in die Bucht, ohne meine Anwesenheit da, all das Jahr durch, verlöre das Buch seinen Ort und seinen Grund.“
Ein Buch wie eine Meditation. Ein Schriftsteller schreibt über sieben Freunde, darunter sein Sohn, alle in irgendeiner Form auf Reisen. Er schreibt über die Frau, die er liebt, mit der er lebt, mit der er den Sohn hat und doch verlassen sie sich immer wieder, kann er das Leben mit einem Alltag kaum ertragen, denn alles ist eigentlich auf diese Meditation, die sein Schreiben ist, ausgerichtet. Alles andere stört den Fluß und die Konzentration. Er lebt in einem alten Haus in der Nähe von Paris, absichtlich in einer klaren Entfernung zu dieser hektischen, auch wichtigtuerischen Metropole, in welcher das Wesentliche unter Hyperaktivitäten vieler Art verschüttet ist. Aus diesem Haus und seinem Garten heraus unternimmt er tägliche Spaziergänge, im Grunde Wanderungen in die Umgebung. Wer beginnt, dieses Buch zu lesen, wird sehr schnell in die Umhüllung der Worte gezogen, die Handkes Schreibkunst Seite um Seite entrollt. Ein säuselndes Beschreiben der Welt, die aus dem Haus besteht, seinem Garten, der Umgebung, der Häuser, der Bäume, der Tiere, der Freunde…. In seiner langsamen Genauigkeit konzentriert sich Handke darauf, das Wesentliche zu finden, welches dem alltäglichen Leben da draußen diametral entgegensteht und ihm doch an jeder Stelle eingewoben ist wie ein unsichtbarer Faden.
Son zamanlarda okuduğum en zorlayıcı ve zevksiz kitaplardan biri oldu. Kitabın uzun ve serbest bilinç akışı yöntemi ile yazılmış olmadı okunurluğu azaltıyor.
Yazar kendi hayatından kesitleri gerçeklerle harmanlayarak, farklı şehirlerde geçen hayatını ve kitabını nasıl yazdığını anlatıyor.
Serbest bilinç akışı ile aram iyi olmadığı için ben sevemedim.
Puanlama yaptığımda her ne kadar türü sebebiyle çok uygun olmasa da ben yine de bir puanlama yapmak istedim. Toplam puanım 1.0 çıktı, yani "did not like it"
Reviewed on October 09, 2014 Plot 1/10 Characterization 2/10 Style 2/10 Setting 3/10 Entertainment 2/10 Overall: 1.0/5.0
Un livre très difficile à décrire ! On sent une part autobiographique, une part biographique(s) et en plus tout le reste ! Et tout le reste, c'est par exemple un décor, un lieu à priori moins que commun, sans intérêt, qui serait un trésor à qui sait s'y intéresser, le regarder pour ce qu'il est. Il y a comme trois livres en un ; il y a beaucoup de choses et c'était à la fois intéressant et agréable. Seul sentiment négatif : le possible dévoilement de traits de personnalité, d'anecdotes, de points de vues concernant des personnes - nommées - très proches de l'auteur, qui m'a dérangé.
Jag är både arg och glad över att ha läst denna bok. Och jag har stora svårigheter med att sätta mitt finger på vad jag skall tycka om den. Det kunde lika gärna ha blivit en femma eller en etta. Så jag nöjer mig med att sätta en trea, inte för att den förtjänar det, den förtjänar mer, men ändå inte.
Handke är en utmaning att läsa. Vissa stunder glöder hjärnan av de stundtals vackra formuleringarna som osökt för mig in på Prousts känsla för meningsbyggnad. Men Handkes sätt att hantera språket är annorlunda och inte alls lika nära den precision och det flyt Proust beskriver världen och håller samman meningarna med. Handkes meningar svävar ut i baktunga svårhanterliga och bitvis löjliga (och irriterande) excesser kring vad som känns som obetydliga detaljer.
Jag bedåras av Handkes otroligt rika språkbruk men känner ofta att det blir ett slags självändamål som sätter stopp för framåtdrivet och tvingar läsaren att plötsligt stanna upp i en slags l’art pour l’art utsvävning om detaljer i nocken på en byggnad.
Det är omöjligt att sammanfatta detta komplexa verk. Som berättelse blir den för osammanhängande men som en studie i språklig variation, miljöbeskrivningar och konsten i att med en nästintill obegränsad inspiration sammanbinda de mest originella betraktelser och meningar till fulländning är detta ett måste.
Peter Handke, jag både hatar och älskar dig. Du lämnar mig icke oberörd. På gott och ont.
Brilliant, haunting, wondrous and inexplicable in other words. Replete with imagery that an artist could bring into the dimensional world as the author has brought it into the world of ideas. Simultaneously simple and complex which are no longer contradictions.
Il mio sogno entrò in fiaba e divenne terra. (pagina 500)
In lieblicher Blaue bluhet mit dem metallenen Dache der Kirckturm… (Nel soave azzurro brilla con il suo tetto metallico il campanile…)
Hölderlin
Dove abita poeticamente l’uomo?
Quando l’abitare ci conduce al tempo, al lavoro, al quotidiano, il poeticamente contraddice il fare (ossia l’abitare)…
E a cosa ci porta questa riflessione?
Gli angeli tutti sono presi da un nuovo turbamento: certo non fu mai cosí intenso e vago il desiderio. Forse qualcosa ora s’annunzia che in sogno tu comprendi. Salute a te, l’anima vede: ora sei pronta e attendi. Tu sei la grande, eccelsa porta, verranno a aprirti presto. Tu che il mio canto intendi sola: in te si perde la mia parola come nella foresta.
(Rilke)
E cosa ci porta questa ulteriore riflessione? Chi ascolta e chi intende?
Hellooo!!! Anybody home???
E non era già accaduto che proprio soltanto grazie a uno stare a guardare si fosse creato qualcosa, un oggetto, una presenza di fronte, un nesso, addirittura una legittimità? (pagina 26)
Perché, del resto, non per la prima volta, mi sembra discutibile chiamare "io" quello che ero in passato, non solo il bambino, ma anche l'uomo dell'anno scorso. La mia incertezza sull'"io" è ugualmente grande per tutti gli anni, … (pagina 97)
Absolut omöjligt att betygssätta denna bok om en författare med skrivkramp. Språket en så enorm utmaning med staplande av bisatser som ger meningen nya tankar tills man förirrat sig helt och tappat kontakt med dess början. Denna vår var jag sannolikt för trött i övrigt för läsning av detta slag. Samtidigt, i vakna lugna stunder för tyst högläsning uppenbarade sig en rytm och skönhet som man sällan möter. Språket flyter fram som en flod. Men ändå, en halv sida framåt har jag återigen tappat kontakten. Författaren famlar efter stöd för sitt skapande, under ändlösa vandringar i skog och förort, i minnet, i tiden, i föreställningar om vänner resor och sökande i livet. Han har lämnat sitt land, sitt språk och sin familj och även hans vänner, som han hoppades kunde befolka hans roman, har tappat bort sig i sökande. Är detta att vara författare ska jag göra allt för att slippa! Betrakta, ängslas, irra, hålla avstånd. Aldrig närvara, delta, vara med i sitt eget liv. Denna bok handlar ju om skapande och medskapande. Av litteratur, musik, arkitektur, hantverk…och man befinner sig i en värld i krigets närhet. Nu satte jag en etta, men en andra läsning skulle mycket väl kunna ge en femma. En minnesvärd (kort!) mening alldeles mot slutet: ”De stora människorna, det är de som gör freden spännande och inte kriget.” Nyfikenhet väcks dock för att läsa något mer av Handke.
Une seconde métamorphose qui permet à l auteur d ecrire, l artifice : l eloignement de ses 6 amis, de sa femme et de son fils et tout cela dans un lieu improbable Chaville. Un livre de souvenirs mais aussi sur la difficulté d ecrire et d etre yougoslave. Et cela se finit par un banquet comme pour Ulysse.
A JOURNAL, that one is compelled to read and at times endure. Still when I thought to quit, pressed on, found treasures. Supposedly a novel, I disagree. Feels and is wholly structured as a nonfiction book. And, it's a blessing to have.
I read this until my eyes burned. A plotless novel set in the banlieus outside Paris in the forests near Versailles. Very interstitial. Handke finds a place to write in the forest by a nameless lake with muskrats.