What do you think?
Rate this book
Kvinnorna och staden #3
Änglahuset
Änglahuset är det hus Tora Otter lever i. Nu är det 1940-tal och ett nytt stort krig pågår i Europa och tågen med soldater far igenom Katrineholm. I staden samlar man in gåvor till Finlandshjälpen och deltar i beredskapsövningar. Men trots svåra tider anar man det spirande folkhemmet som skall ge en ny trygghet. Änglahuset är en bok om kvinnor, om Tora och svärdottern Jenny, om Frida, och hennes dotter Ingrid. Med självklar kännedom och inlevelse berättar Kerstin Ekman om deras sätt att leva, tänka och känna.
384 pages, Paperback
First published January 1, 1979
9 people are currently reading
118 people want to read
About the author
Kerstin Ekman
58 books261 followersKerstin Lillemor Ekman is a Swedish novelist.
She began her career with a string of successful detective novels (among others De tre små mästarna ("The Three Little Masters") and Dödsklockan ("The Death Clock")) but later went on to persue psychological and social themes. Among her later works are Mörker och blåbärsris ("Darkness and Blueberries"), set in northern Sweden, and Händelser vid vatten (translated as Blackwater), in which she returned to the form of the detective novel.
Ekman was elected a member of the Swedish Academy in 1978, but left the Academy in 1989, together with Lars Gyllensten and Werner Aspenström, due to the debate following death threats posed to Salman Rushdie. According to the rules of the Academy, however, she will remain a passive member for the entirety of her life.
She began her career with a string of successful detective novels (among others De tre små mästarna ("The Three Little Masters") and Dödsklockan ("The Death Clock")) but later went on to persue psychological and social themes. Among her later works are Mörker och blåbärsris ("Darkness and Blueberries"), set in northern Sweden, and Händelser vid vatten (translated as Blackwater), in which she returned to the form of the detective novel.
Ekman was elected a member of the Swedish Academy in 1978, but left the Academy in 1989, together with Lars Gyllensten and Werner Aspenström, due to the debate following death threats posed to Salman Rushdie. According to the rules of the Academy, however, she will remain a passive member for the entirety of her life.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 11 of 11 reviews
March 4, 2015
This entire review has been hidden because of spoilers.
March 12, 2022
Änglahuset är den tredje delen i serien om arbetarkvinnorna och järnvägsknuten Katrineholm. På sjuttiotalet skrev Kerstin Ekman detta fantastiska, historiska och kollektiva epos som sträcker sig från 1870 och cirka ett sekel framåt och utspelar sig i författarens barndomsstad. Ekman är född 1933 och ringar in de generationer som hon står i kontakt med (om än delvis via berättelser); tre bakåt och två framåt. Ekmans imponerande berättarkonst känns igen för bildspråket, humorn, samhällskritiken, realismen, sakkunnigheten och hur det låga jordnära varvas med högre metafysiska värden som framförallt pågår mellan raderna. Hon skildrar dessutom sex som ingen annan!
Tora är till min stora glädje fortfarande med oss, nu är hon femtio plus. Hon kom till världen i första boken, efter att hennes mamma blivit våldtagen. Mamman dog i barnsäng och Tora växte upp med sin mormor Sara. Sara begrovs namnlös, står som ”hans maka” på gravstenen.
Om det är som vissa säger, att trauman kan ärvas epigenetiskt finns det många orsaker till Toras och andra kvinnors sorger. I den här delen är det förutom Toras bekymmer, hennes svärdotter Jennys samt Fridas dotter Ingrids som står i centrum. Ekman fokaliserar karaktärerna nära, så att de lever upp för oss och vi känner med dem, men sen zoomar hon också ut och förmedlar hur Sverige utvecklas mot att bli en välfärdsstat. Samtidigt som svenskarna klassreser pågår andra världskriget med allt vad det innebär av ”neutralt” Sverige, vapenförsäljning (Bofors) och giftig maskulinitet.
De kvinnor som genom historien varit anonyma får genom Ekman röster och utrymme. Det är väldigt fint, berörande, underhållande och lärorikt, fenomenalt uppläst av Irene Lind.
Tora är till min stora glädje fortfarande med oss, nu är hon femtio plus. Hon kom till världen i första boken, efter att hennes mamma blivit våldtagen. Mamman dog i barnsäng och Tora växte upp med sin mormor Sara. Sara begrovs namnlös, står som ”hans maka” på gravstenen.
Om det är som vissa säger, att trauman kan ärvas epigenetiskt finns det många orsaker till Toras och andra kvinnors sorger. I den här delen är det förutom Toras bekymmer, hennes svärdotter Jennys samt Fridas dotter Ingrids som står i centrum. Ekman fokaliserar karaktärerna nära, så att de lever upp för oss och vi känner med dem, men sen zoomar hon också ut och förmedlar hur Sverige utvecklas mot att bli en välfärdsstat. Samtidigt som svenskarna klassreser pågår andra världskriget med allt vad det innebär av ”neutralt” Sverige, vapenförsäljning (Bofors) och giftig maskulinitet.
De kvinnor som genom historien varit anonyma får genom Ekman röster och utrymme. Det är väldigt fint, berörande, underhållande och lärorikt, fenomenalt uppläst av Irene Lind.
February 9, 2023
Ännu en omläsning av tredje delen i Kerstin Ekmans 'Vallmsta-svit' (om framväxten av ett sörmländskt stationssamhälle, liknande Katrineholm). Ja, vid närmare eftertanke vill jag protestera mot att denna bokserie döptes om till 'Kvinnorna och Staden'. För egentligen gestaltar Ekman lika många män som kvinnor, alla karaktärer är lika utmejslade. Skillnaden är väl att kvinnorna hos Ekman får ta plats, får synas, lika mycket som männen, i hela sin verksamhet och hela sina liv.
I denna tredje del, Änglahuset, är det metaforiska temat 'Hus' - av alla former. Tiden rör främst 1930-talet och Andra världskriget, när det svenska Folkhemmet byggdes upp. Omslaget på första upplagan har ett sekelskifteshus (eller lite äldre?) utsmyckat med änglar över fönstren på översta våningen. Enligt Wikipedia bodde en gång Kerstin Ekmans farmor i det så kallade 'Änglahuset' i Katrineholm, men det revs 1956. I Ekmans roman börjar murbruk och delar av änglarna att vittra och ramla av. Tora har också en mycket suggestiv mardröm, där huset rasar samman.
Samtidigt byggs nya funkishus, och hyreshus för de nya kärnfamiljerna, i sten och betong, som liknar de nya funktionella verkstäderna. Allt ska vara funktionellt, i stället blir det själlöst. Samhällskroppen domineras alltmer av män, kvinnokroppen får cancer, kvinnobröst skärs resolut bort.
Kvinnoarbetet vittrar också ner bit för bit, i stället för gedigen kunskap i att laga och tillvarata mat och sömnad och skrädderi, slussas kvinnorna ut i fabriker, sitter vid löpande band och övervakar matkonserver, och syr bara en liten del var av klädesplaggen, i högt tempo. Stressigt, själlöst. Textilfabriken borgar för 'svensk kvalitet', men samtidigt försvann den ingående kunskap som alla kvinnor hade ägt, att sy och sparsamheten i att sy om, nu när allt fler köper färdigt, alla likadana trenchcoats, armékänslan, likriktning. Till och med Toras torgförsäljning, som på 30-talet begränsats till hemkokta godsaker, måste nu drygas ut med karamellgrossistens fabriksgjorda sega gubbar med mera. Folk vill ha glada färger, där varje karamell är exakt lika stora. Likriktning
Toras son Fredrik Otter, gift med Jenny, tillhör dem som tar chansen att bygga en villa, men är ändå en i raden av likadana 'egna hem', likadana trälådor, bundna av lån till bankerna, han försöker inhägna sin 'frihet'. Med tiden kommer trädgårdsgator, som Tora njuter av på gamla dar. Dom är fyllda med vinbärsbuskar, hallon, rabarber och äppelträd, som hon och lilla moderlösa Ann-Marie får plocka av hos de givmilda.
Jenny kämpar sig till en relation med Arvid, hon fäster sig vid hans kropp, så som män ofta fäst sig vid kvinnokroppen, men hon söker också efter hans själ, men den tycks omöjlig att nå, inlindad i hans liv som är helt inriktad på bandy, sportgemenskapen med andra män. Arvid och Jenny är varandras ankare i livet, även om kärleken aldrig liknar det som brukar 'sägas' om kärlek. Under beredskapsårens slut får Arvid kontakt med en husägare till ett nytt hyreshus, Arvid vill flytta dit med Jenny, vill att Jenny ska få del av moderniteten. Varmvatten, rostfri diskbänk, elspis, element, vattenklosett, badkar i källaren. Men Jenny känner obehag inför lukten i huset, betong och murbruk, hon saknar det levande trädoften. 'Du vänjer dig', säger Arvid. men Ingrid skriker, "Jag vill inte vänja mig!"
Maud, Ingrids väninnan och ensam mor, är en överlevare. Hon öppnar frisersalong, det är den kreativitet som tycks återstå för kvinnor, att utsmycka kvinnor hår. Även om Arvid blir misslynt när Ingrid fått sitt hår fixat hos Maud. Han bryr sig egentligen inte om hennes yttre, det väcker bara oro, om kvinnan vill smycka sig, som om hon vill visa upp sig för andra män, när allt han vill är att få tryggheten med bara de två ensamma, i sin koja, utan konkurrens.
Ekmans språk är som alltid en njutning, ibland glimmar diamanter fram som på sidan 204: "... minnen, ömma som blottlagda tandhalsar". Vilken suggestiv metafor.
Eftersom det är samhället och den historiska utvecklingen som har huvudrollen, och inte en vanlig intrig, så är behållningen alla detaljer i texten, som refererar till tiden. Inte direkt uttalat, men underförstått, Ekman väcker tankarna inom oss, medvetet eller omedvetet. Som 'En Svensk Tiger', refereras bara till hur Lottorna som nattetid serverar mat på tågperrongen måste tiga, inga kunskaper på spridas, om tågtider eller vem som far vart. Ibland luras kvinnorna att prata, som en 'kontroll', och skälls för sladdertackor. Medan kvinnorna själva menar att de har intuition nog att veta om de talar med en hederlig svensk, och inte med en nazist.
Det österrikiskt fosterbarn från första världskriget, som grosshandlare Lindh hade tagit till sig, tillhör redan de som växt om den gamla vittrande grosshandlargenerationen, han skaffade sig den otjänliga marken, sten och sankmark, att sälja till egna-hems-byggarna. Till villatomt passar det, även om man inget kan odla där.
Under andra världskriget får en ungersk-judisk flykting arbete och bostad via Fredrik, och han ser på deras hem, inte bara med tacksamhet, han ser också det s.k. 'Lort-Sverige', som då var så omskrivet på 30-talet, när det gamla skulle rivas, skapa luft och hygien. Trots att Fredriks hem var nybyggt i trä, om än på betonggrund, så är kunskapen om mathållning på väg ner. Han tål inte den hemkonserverade maten. Jenny insåg också inför det nybyggda hyreshuset, att hur än 'modernt' så skulle de ändå ta med sig all sin gamla lump, sin slitna dammsugare, slitna möbler. Man kan aldrig fly från något, man tar det med sig hur man än gör.
Frida, som haft en själslig upplevelse 1906, då hon upplever ljus stråla ur skogen och alla ting. Hon gick med i missionsrörelsen 1929, när hon hört en pastor som tycktes veta vad det var för ljus hon hade upplevt. I hopp om att själen inte helt gått förlorad inför all modern rationalitet och materialism, även om hon aldrig kommer att uppleva precis detsamma igen. Själen, som Ingrid aldrig tycks få fatt i hos Arvid. Någonstans måste den ju finnas, eller? Frida blir mot slutet alltmer senildement, och hamnar på Folkhemmets nya stora ålderdomshem, för de som inte kan klara sig själva. Sonen Konrad besöker henne och inser hur "tunna skiljeväggarna mellan minne, dröm och vakenhet" är.
Det är naturligtvis lättast att ta till sig denna tredje del om man redan läst de första två delarna, annars slängs man mitt in i förloppet, och hittar kanske inte den röda tråden. Däremot har jag en känsla av att Ekman medvetet ändrar stilen i de olika delarna, så att de följer även roman-samtidens litteratur, så nu när vi nått trettiotalet, är texten också mer modernistisk. Ett existentiellt sökande, som yttrar sig i en mer lösryckt sammanställning av olika textavsnitt, inte så episkt berättat som de första delarna, inte så kronologisk, mer uppbrutet. Det blir mer för läsaren att själv pussla ihop.
Jenny: s.284: "Hon såg allting mycket tydligt precis som hon sett Fredrik nyss. Man kan inte alltid känna starkt men man kan vara mycket uppmärksam. Hennes liv fanns i det här rummet [...] hela hennes liv från det avlägsna tjugotalet. Tiden hade siktats ner och fallit in som damm i tyger och mattor. [...] Hon skulle aldrig få bort dammet i tyger och mattor härinne."
Bertil och Gerda Franzon har dock investerat i ett nytt funkiskvarter, där de öppnat biograf och restaurang och hyr ut eleganta butikslokaler. Gerda är också elegant i ljusblå dräkt. Ibland känner hon sig naken, utsatt, trots att hon mycket väl vet "att hon är klädd. Hon har till och med huset och staden omkring sig. [...] staden rör sig med henne, som om hon vore klädd i den. Hon kan svårligen klä den av sig."
I denna tredje del, Änglahuset, är det metaforiska temat 'Hus' - av alla former. Tiden rör främst 1930-talet och Andra världskriget, när det svenska Folkhemmet byggdes upp. Omslaget på första upplagan har ett sekelskifteshus (eller lite äldre?) utsmyckat med änglar över fönstren på översta våningen. Enligt Wikipedia bodde en gång Kerstin Ekmans farmor i det så kallade 'Änglahuset' i Katrineholm, men det revs 1956. I Ekmans roman börjar murbruk och delar av änglarna att vittra och ramla av. Tora har också en mycket suggestiv mardröm, där huset rasar samman.
Samtidigt byggs nya funkishus, och hyreshus för de nya kärnfamiljerna, i sten och betong, som liknar de nya funktionella verkstäderna. Allt ska vara funktionellt, i stället blir det själlöst. Samhällskroppen domineras alltmer av män, kvinnokroppen får cancer, kvinnobröst skärs resolut bort.
Kvinnoarbetet vittrar också ner bit för bit, i stället för gedigen kunskap i att laga och tillvarata mat och sömnad och skrädderi, slussas kvinnorna ut i fabriker, sitter vid löpande band och övervakar matkonserver, och syr bara en liten del var av klädesplaggen, i högt tempo. Stressigt, själlöst. Textilfabriken borgar för 'svensk kvalitet', men samtidigt försvann den ingående kunskap som alla kvinnor hade ägt, att sy och sparsamheten i att sy om, nu när allt fler köper färdigt, alla likadana trenchcoats, armékänslan, likriktning. Till och med Toras torgförsäljning, som på 30-talet begränsats till hemkokta godsaker, måste nu drygas ut med karamellgrossistens fabriksgjorda sega gubbar med mera. Folk vill ha glada färger, där varje karamell är exakt lika stora. Likriktning
Toras son Fredrik Otter, gift med Jenny, tillhör dem som tar chansen att bygga en villa, men är ändå en i raden av likadana 'egna hem', likadana trälådor, bundna av lån till bankerna, han försöker inhägna sin 'frihet'. Med tiden kommer trädgårdsgator, som Tora njuter av på gamla dar. Dom är fyllda med vinbärsbuskar, hallon, rabarber och äppelträd, som hon och lilla moderlösa Ann-Marie får plocka av hos de givmilda.
Jenny kämpar sig till en relation med Arvid, hon fäster sig vid hans kropp, så som män ofta fäst sig vid kvinnokroppen, men hon söker också efter hans själ, men den tycks omöjlig att nå, inlindad i hans liv som är helt inriktad på bandy, sportgemenskapen med andra män. Arvid och Jenny är varandras ankare i livet, även om kärleken aldrig liknar det som brukar 'sägas' om kärlek. Under beredskapsårens slut får Arvid kontakt med en husägare till ett nytt hyreshus, Arvid vill flytta dit med Jenny, vill att Jenny ska få del av moderniteten. Varmvatten, rostfri diskbänk, elspis, element, vattenklosett, badkar i källaren. Men Jenny känner obehag inför lukten i huset, betong och murbruk, hon saknar det levande trädoften. 'Du vänjer dig', säger Arvid. men Ingrid skriker, "Jag vill inte vänja mig!"
Maud, Ingrids väninnan och ensam mor, är en överlevare. Hon öppnar frisersalong, det är den kreativitet som tycks återstå för kvinnor, att utsmycka kvinnor hår. Även om Arvid blir misslynt när Ingrid fått sitt hår fixat hos Maud. Han bryr sig egentligen inte om hennes yttre, det väcker bara oro, om kvinnan vill smycka sig, som om hon vill visa upp sig för andra män, när allt han vill är att få tryggheten med bara de två ensamma, i sin koja, utan konkurrens.
Ekmans språk är som alltid en njutning, ibland glimmar diamanter fram som på sidan 204: "... minnen, ömma som blottlagda tandhalsar". Vilken suggestiv metafor.
Eftersom det är samhället och den historiska utvecklingen som har huvudrollen, och inte en vanlig intrig, så är behållningen alla detaljer i texten, som refererar till tiden. Inte direkt uttalat, men underförstått, Ekman väcker tankarna inom oss, medvetet eller omedvetet. Som 'En Svensk Tiger', refereras bara till hur Lottorna som nattetid serverar mat på tågperrongen måste tiga, inga kunskaper på spridas, om tågtider eller vem som far vart. Ibland luras kvinnorna att prata, som en 'kontroll', och skälls för sladdertackor. Medan kvinnorna själva menar att de har intuition nog att veta om de talar med en hederlig svensk, och inte med en nazist.
Det österrikiskt fosterbarn från första världskriget, som grosshandlare Lindh hade tagit till sig, tillhör redan de som växt om den gamla vittrande grosshandlargenerationen, han skaffade sig den otjänliga marken, sten och sankmark, att sälja till egna-hems-byggarna. Till villatomt passar det, även om man inget kan odla där.
Under andra världskriget får en ungersk-judisk flykting arbete och bostad via Fredrik, och han ser på deras hem, inte bara med tacksamhet, han ser också det s.k. 'Lort-Sverige', som då var så omskrivet på 30-talet, när det gamla skulle rivas, skapa luft och hygien. Trots att Fredriks hem var nybyggt i trä, om än på betonggrund, så är kunskapen om mathållning på väg ner. Han tål inte den hemkonserverade maten. Jenny insåg också inför det nybyggda hyreshuset, att hur än 'modernt' så skulle de ändå ta med sig all sin gamla lump, sin slitna dammsugare, slitna möbler. Man kan aldrig fly från något, man tar det med sig hur man än gör.
Frida, som haft en själslig upplevelse 1906, då hon upplever ljus stråla ur skogen och alla ting. Hon gick med i missionsrörelsen 1929, när hon hört en pastor som tycktes veta vad det var för ljus hon hade upplevt. I hopp om att själen inte helt gått förlorad inför all modern rationalitet och materialism, även om hon aldrig kommer att uppleva precis detsamma igen. Själen, som Ingrid aldrig tycks få fatt i hos Arvid. Någonstans måste den ju finnas, eller? Frida blir mot slutet alltmer senildement, och hamnar på Folkhemmets nya stora ålderdomshem, för de som inte kan klara sig själva. Sonen Konrad besöker henne och inser hur "tunna skiljeväggarna mellan minne, dröm och vakenhet" är.
Det är naturligtvis lättast att ta till sig denna tredje del om man redan läst de första två delarna, annars slängs man mitt in i förloppet, och hittar kanske inte den röda tråden. Däremot har jag en känsla av att Ekman medvetet ändrar stilen i de olika delarna, så att de följer även roman-samtidens litteratur, så nu när vi nått trettiotalet, är texten också mer modernistisk. Ett existentiellt sökande, som yttrar sig i en mer lösryckt sammanställning av olika textavsnitt, inte så episkt berättat som de första delarna, inte så kronologisk, mer uppbrutet. Det blir mer för läsaren att själv pussla ihop.
Jenny: s.284: "Hon såg allting mycket tydligt precis som hon sett Fredrik nyss. Man kan inte alltid känna starkt men man kan vara mycket uppmärksam. Hennes liv fanns i det här rummet [...] hela hennes liv från det avlägsna tjugotalet. Tiden hade siktats ner och fallit in som damm i tyger och mattor. [...] Hon skulle aldrig få bort dammet i tyger och mattor härinne."
Bertil och Gerda Franzon har dock investerat i ett nytt funkiskvarter, där de öppnat biograf och restaurang och hyr ut eleganta butikslokaler. Gerda är också elegant i ljusblå dräkt. Ibland känner hon sig naken, utsatt, trots att hon mycket väl vet "att hon är klädd. Hon har till och med huset och staden omkring sig. [...] staden rör sig med henne, som om hon vore klädd i den. Hon kan svårligen klä den av sig."
December 12, 2022
Ganska intressant. Kul att den är en del i en serie. Jag gillar fördjupningar och utvecklingar. Men blir lite tråkigt ibland. Orkade faktiskt inte läsa klart sista femtedelen, och lägger nog ner denna serie nu. Har lärt mig mycket om hårt kvinnoliv i sekelskiftssverige, och framåt. Mätt på det nu. Och tacksam för min verklighet. 🙏
August 8, 2023
Leider überhaupt nicht meins, deshalb nicht zu Ende gelesen.
August 20, 2023
Fantastisk! Kerstin Ekman är ju en av Sveriges absolut bästa författare. Här skriver hon om några vanliga kvinnornas strävan och beslutsamhet i början av 1900-talet.
Jag lyssnar mig igenom hela sviten i ett svep och jag tycker att uppläsaren Irene Lindh förtjänar ett omnämnande. Jag kan inte tänka mig en bättre uppläsning av dessa böcker!
Det är ett antal personer att hålla reda på, så jag gör inget uppehåll i serien utan lyssnar rakt igenom. Då är det inget problem att hänga med. Jag imponeras av Ekmans förmåga att så levande och inringt växla mellan olika personers inre. En storartad läsupplevelse.
Jag lyssnar mig igenom hela sviten i ett svep och jag tycker att uppläsaren Irene Lindh förtjänar ett omnämnande. Jag kan inte tänka mig en bättre uppläsning av dessa böcker!
Det är ett antal personer att hålla reda på, så jag gör inget uppehåll i serien utan lyssnar rakt igenom. Då är det inget problem att hänga med. Jag imponeras av Ekmans förmåga att så levande och inringt växla mellan olika personers inre. En storartad läsupplevelse.
March 15, 2025
Deel 3 van 4. Nog steeds een sterke vertellijn. Naar mijn mening de beste van de reeks tot nu toe. Heel treffend is de plaatsing van de grote wereldgebeurtenissen (in dit deel WO2) in het gewone leven in het plaatsje waar de hoofdpersonen leven. Ook treffend de keuzes en afwegingen die mensen maken om voort te komen. Ondertussen wordt het echt wel beter. In deel 1 was het nog echt ploeteren en armoe. Nu is duidelijk sprake van een soort basiszekerheid. Dat geeft mensen rust. Zelfs in stormachtige tijden.
July 30, 2021
Kerstin Ekman är en väldigt bra författare och boken är bra. Men kanske ska man ha läst de tidigare, för jag har emellanåt lite svårt att komma ihåg vem just den här personen är. Men det är en skildring av Sverige strax före och under andra världskriget, även om mycket i Katrineholm (?) försiggår som vanligt, och är inte så där jättekul. Men så var det säkert.
March 7, 2021
Hon kan ju verkligen skriva men oj så tungrott det är ibland, som att man släpar hela Katrineholm efter sig genom berättelsen. Jag har dessutom lite svprt att hålla isär de olika karaktärerna, men det kanske är lättare om man läst serien från början och inte hoppar direkt in i del tre.
August 30, 2023
De fyra böckerna i Kerstin Ekmans “Kvinnorna och staden”-serie är årets “sommarbok” i vår bokcirkel. Och hade de inte varit det hade jag DNFat ganska tidigt pga allt eländes elände och förvirrande svängningar…
De tre första böckerna följer - mestadels - Tora och kvinnorna i hennes närhet, med start i grundandet av Katrineholm, via järnvägen, dess station och nödvändiga byggnader för hanteringen av dem.
Den första är skriven som man brukar se denna typ av romaner: man följer personer över tiden, när de åldras och nästa generation kommer och i sin tur åldras.
De följande två känns mer som om de är skrivna med en ramberättelse och så är varje kapitel en egen berättelse inom denna. Allt hänger ihop i slutändan, men det är aningen förvirrande när man tror att händelser ska fortsätta i en viss riktning i nästa kapitel, men istället dyker vi ner i en helt annan persons händelser och skeenden - troligen vid ungefär samma tidpunkt, men ibland inte.
Den fjärde boken är helt annorlunda. Det är mer en självbiografi, skriven i jag-form och det dröjer lång tid innan jag inser vem personen är och hur hon passar in i historien från tidigare böcker… Och det blir väldigt förvirrat när Ishnol och Choryn och “skinnet av Robor” dyker upp - har huvudpersonen fått en psykos eller har jag missat något?!
Så nej, jag rekommenderar dem inte… 🤷♀️
Men det ska bli intressant att diskutera dem ikväll. 🙂
De tre första böckerna följer - mestadels - Tora och kvinnorna i hennes närhet, med start i grundandet av Katrineholm, via järnvägen, dess station och nödvändiga byggnader för hanteringen av dem.
Den första är skriven som man brukar se denna typ av romaner: man följer personer över tiden, när de åldras och nästa generation kommer och i sin tur åldras.
De följande två känns mer som om de är skrivna med en ramberättelse och så är varje kapitel en egen berättelse inom denna. Allt hänger ihop i slutändan, men det är aningen förvirrande när man tror att händelser ska fortsätta i en viss riktning i nästa kapitel, men istället dyker vi ner i en helt annan persons händelser och skeenden - troligen vid ungefär samma tidpunkt, men ibland inte.
Den fjärde boken är helt annorlunda. Det är mer en självbiografi, skriven i jag-form och det dröjer lång tid innan jag inser vem personen är och hur hon passar in i historien från tidigare böcker… Och det blir väldigt förvirrat när Ishnol och Choryn och “skinnet av Robor” dyker upp - har huvudpersonen fått en psykos eller har jag missat något?!
Så nej, jag rekommenderar dem inte… 🤷♀️
Men det ska bli intressant att diskutera dem ikväll. 🙂
Want to read
December 28, 2010per Mexi
Displaying 1 - 11 of 11 reviews