Att vara nöjd ändå

I år är det tredje sommaren jag bor i lägenhet, i alla fall sen jag skilde mig. Jag är uppväxt mest i lägenhet.

Jag saknar min trädgård så det gör ont.

Men jag har bestämt mig för att vara pragmatisk.

Idag är första gången som jag sitter på bostadsrättsföreningens gräsmatta. Det är lite, lite krångligt att ta sig sig dit, men herregud så skönt det är. Harar, fåglar och sus från träden.

Det bor många äldre personer i mitt hus och de sitter ofta utanför och pratar, vilket jag tycker känns hemtrevligt. Nu sitter jag ensam, vid en grågisten sttgrupp, med kaffe, jordgubbar och mitt manus.

Barnen har städat sina garderober, slängt skräp och gått iväg på en promenad tillsammans. Jag ska köpa en blommig sittdyna till min balkong och en pelargon.

Om man jämför den här sommaren med den förra, och den förrförra så är det EONERS förbättring.

Det beror nästan helt på att jag inte behöver oroa mig för pengar och överlevnad.

Det finns få saker som är så nedbrytande som att vara fattig.

Idag är jag rik på skrivtid, jordgubbar och tillförsikt.

Det är gött mos.