K 198: När föll Rom? När föll vi, eller vad?

Det handlar om “ett långsamt, motsägelsefullt och utdraget förfall”. Så skriver bloggaren Konflyktlinjer i ett tre veckor gammalt inlägg, som i sin tur bygger vidare på en kommentar som postades här på Copyriot ytterligare tre veckor dessförinnan.

Jag gillar takten på den här konversationen. Jag gillar även att Konflyktlinjer letade fram en gammal artikel av Peter Englund: “När föll Rom? När föll vi?“. Vår bild av Romarrikets fall – som brukar dateras till år 476 – är djupt präglad: “Det skall vara rök på kaotiska gator, där togaprydda personer skrikande myllrar kors och tvärs genom sammanstörtande pelargångar, allt medan bredskäggiga barbarer dekapiterar folk och fä.”

Men för de som levde i Romarriket år 476 utmärkte sig inte detta år nämnvärt jämfört med de år som kom före eller efter. Saker hade sin gilla gång. Peter Englund sammanfattar:

Det är “Business as usual”. Detta blev än mer tydligt efter det att goterhövdingen Teoderik [år 493] tagit både makten och livet av gamle Odovakar: i staden är äretitlarna och ämbetena de samma som förr, där förekommer samma processioner och samma utdelande av bröd och kött, samma musik, pantomimer och gladiatorspel som förr. Kanske bara lite malätet och varje år ett litet grand mindre och sämre än det föregående. Men vem bryr sig?

Med detta i åtanke är det än mer tänkvärt vad Konflyktlinjer skriver om att datera kapitalismens epok:

jag tror det kan vara bra med en viss ambivalens när det gäller stora civilisatoriska frågor – för kanske lever vi redan i effekterna av kapitalismens slut? Kanske borde frågan vara: När föll kapitalet? Eftervärldens eventuella historiker kommer kanske att hävda att vi, på det tidiga 2000-talet, redan bebodde kapitalets ruiner. Vi vänjer oss ju vid det mesta, så kanske vill vi bara inte erkänna faktum, utan hellre låtsas som om nästan ingenting har hänt och leva i fiktionen?

Det finns också ett pedagogiskt problem med krisdiskussioner då föreställningen om en föregående guldålder och det nära förestående fallet är en uråldrig europeisk tankefigur.

En tänkvärd essäist i dessa ämnen är även “ärkedruiden” John Michael Greer – alldeles oavsett alla invändningar man kan vända mot tragiska kristeorier i allmänhet, eller mot hans ekomysticism i synnerhet. För få har som Greer funderat över de olika sätten att tänka “kollapsen”. I en av hans senaste bloggposter kritiserar han några vanliga bruk av sammanbrottsteorierna: exempelvis som ursäkt för passivitet, eller som projektionsyta för utopiska fantasier.

Själv tänker sig Greer “en kärv men levbar framtid, där en kraftigt reducerad världsbefolkning återvänder till agrara eller nomadiska levnadssätt på de delar av planeten som inte förgiftats av radioaktiva eller giftiga utsläpp, eller som blivit obeboeliga till följd av långvarig torka eller andra följder av klimatförändringarna”. I denna framtid tänker han sig även att en stor del av vår tids teknologiska landvinningar åter kommer att ha gått förlorade för alltid. Än en gång: det finns massor att invända mot Greers analys av samtiden, mot hans förutsägelser av framtiden och mot den outtalade politiken i hans sammanbrottsteori. Men hans psykologiska observationer kring kris- och sammanbrottsförnekelse är likväl värda att brottas med. Föga förvånande tar även han upp Romarrikets fall:

it’s very easy, and very common, for a society in the dissolution phase of collapse to insist that nothing has changed and pretend to turn back the clock. Depending on just how traumatic the collapse has been, everybody involved may play along with the charade, the way everyone in Rome nodded and smiled when Augustus Caesar pretended to uphold the legal forms of the defunct Roman Republic, and their descendants did exactly the same thing centuries later when Theodoric the Ostrogoth pretended to uphold the legal forms of the defunct Roman Empire.

/…/

The process that’s going on around us is the decline and fall of industrial civilization. Everything we think of as normal and natural, modern and progressive, solid and inescapable is going to melt away into nothingness in the years, decades, and centuries ahead, to be replaced first by the very different but predictable institutions of a dark age, and then by the new and wholly unfamiliar forms of the successor societies of the far future.

För att vara övertydlig, vill jag gärna påpeka för tredje gången att jag tror att John Michael Greer har fel i sin förutsägelse av framtiden. Men jag lutar åt att han har rätt i att vi lever mitt i ett pågående förfall och att vi i princip är oförmögna att inse dess omfattning. Frågan är vad som faller.