K184: Tre stråk

För att fortsätta på gårdagens skiss, tänker jag mig tre stråk: krönika, typologi, kritik. Dessa kan inte stå för sig själva, utan måste flätas samman.

I. En kriskrönika som går rör sig framåt i strikt kronologisk ordning, år för år, men ständigt kommer av sig, ständigt måste börja om på nytt från en punkte längre tillbaka i historien.

II. En typologi över kristeorier som utgår från tre huvudtyper – borgerlig, tragisk, kritisk – för att sedan gå in på de många undertyperna, extremerna, hybriderna. Hela tiden med skiftande skala i två dimensioner: tid och bredd. Hur långt tillbaka krisfenomenen spåras (från månader till millienier), vilken grad av universalitet som de tillskrivs. Tiden skrivs in genom krönikan, medan skiftningarna i bredd är kanske det som ständigt tvingar krönikan att avbrytas.

III. Att skildra en mångfald av kristeorier, som uppenbarligen inte är kompatibla med varandra, utgör i sig en form av kritik. Samtidigt finns det en paradox i att “kritisk kristeori” redan har pekats ut som en av tre huvudtyper. Här gäller det att återvända till de första inläggen från hösten 2011. Allt började i frågan om “att begripa krisen”, men ledde efterhand över i ett ifrågasättande av hur krisbegreppet, som det används i både singularis och pluralis. Frågan kastas om när mångfalden av kristeorier blottlägger “begriplighetens kris”. Hur det allra mest objektiva – ekonomi, ekologi – förvandlas till subjektiva åsikter. Samtidigt som det allra mest subjektiva, när det efter hand skrivs in i krönikan, visar sig ha varit objektivt tidsbundna uttryck för krisprocessen. Kritiken söker upp dessa glapp, tränger sig in i dem och lyckas kanske göra krisbegreppet överflödigt.