Kosingkruxet, 2: Pengar kan inte fördelas

Till saken. Alltså ett första exempel på hur knasigt det kan bli när pengar antas vara ett neutralt medium.

Kajsa Ekis Ekman skrev nyligen en ledarartikel i ETC som var ett ganska typiskt exempel på vänsterns okritiska förståelse av pengar. Hon utgick från en artikel i Proletären, om fördelningen av världens rikedomar. Denna artikel utgick i sin tur från en rapport från den schweiziska banken Crédit Suisse.

Siffrorna behöver inte upprepas här. En väldigt liten del av jordens befolkning äger en väldigt stor del av resurserna, mätt i pengar. Den stora majoritetens samlade tillgångar utgör en chockerande liten procentandel. Utifrån dessa siffror skriver Ekis:

Occupy-rörelsen överdrev alltså inte ens när de talade om en procent–tvärtom är de för snälla. Samma sak pågår i Sverige: en femtedel äger 87 procent av tillgångarna. Det stora mysteriet är ju: Hur kommer det sig att inte majoriteten av jordens befolkning – vi är ju så många – lyckas ta tillbaka våra pengar från dessa rånare?

Ledarartikeln gör jämförelsen mellan pengar och tårta. Skillnaden är bara att tårta, till skillnad från pengar, går att äta. Vad menar Ekis att vi ska göra efter att vi tagit tillbaka “våra pengar”?

Fördelade vi resurserna lika mellan alla vuxna människor på jorden skulle var och en få drygt 328 000 kronor, har tidningen Proletären räknat ut. Och om vi dessutom beslutade om pengarna tillsammans, skulle vi få enorma resurser att göra vad vi ville: satsa på klimatet, korta arbetstiden, rent vatten och bra bostäder åt alla, reformer.

Tänk vad mycket bra saker som skulle gå att köpa för pengarna! Under förutsättning att resurserna i allmänhet och arbetskraften i synnerhet fortsätter att vara varor. Visionen om socialism förutsätter alltså – som vanligt – att kapitalismen består.

Detta är ingen tävling i tom radikalitet. Det handlar inte om att vara “revolutionär” eller “reformist”. Kruxet med kosing är en konkret sak. Det handlar om att pengar inte kan omfördelas utan att detta påverkar pengarnas köpkraft. Att orda om hur många nyttigheter som världens pengar skulle kunna köpa är en verklighetsfrånvänd ovana.

Verkligheten är ju att det som Ekis kallar “pengar” till övervägande del består av sådant som Marx kallade “fiktivt kapital“. Det är fråga om olika typer av anspråk som bara kan realiseras under förutsättning att kapitalismen fungerar “normalt”. En del av kapitalismens normalitet är att alla anspråk inte kan realiseras samtidigt. Pengarna måste vara ojämnt fördelade för att bibehålla sitt värde.

Vi föreställer oss att det går som Ekis drömmer: på något vis insamlas alla världens pengar in i en stor hög och fördelas lika mellan världens befolkning, eller i enlighet med en demokratiskt beslutad budget. Min intuitiva gissning är att detta skulle vara liktydigt med en hyperinflationär utveckling där pengarna förlorar all köpkraft.

Exemplet är hypotetiskt, men har betydelse även för möjligheten att ta små steg i riktning mot en rättvisare fördelning av pengar. Även om det bara handlade om en att höja skatterna för de rika i exempelvis Sverige, för att ge större resurser åt majoriteten, skulle detta få konsekvenser för vår valuta.

Kan någon hävda att en socialistisk politik i ett land inte skulle leda till att värdet av landets valuta i slutändan blir urgröpt? Valutan kommer alltså att tappa en del av sin förmåga att använda som betalningsmedel – vilket mycket väl kan upphäva de reella framsteg som omfördelningen tycktes uppnå. Ju större omfördelning av pengarna, desto mer förlorar pengarna i värde.

(Jag kommer för övrigt att tänka på François Mitterrand och hans misslyckade försök att styra landet i en socialistisk riktning 1981–83. Följden blev just att Frankrikes valuta raskt förlorade sin köpkraft. Den franska vänstern har fortfarande inte erkänt att detta fiasko skulle ha någonting med penningmediet att göra. Därför är de så besatta av tanken på att en nyliberal sammansvärjning.)