Claus Peter Ortlieb: Vad Bitcoin avslöjar om penningmediets tillstånd

Att bitcoin går att växla till dollar är inget bevis på att bitcoin är “riktiga pengar”. Snarare är det ett symtom på en övergripande kris för själva penningmediet – en kris som varken keynesianer eller guldspekulanter vill inse vidden av. Det menar Claus Peter Ortlieb som är matematikprofessor i Hamburg och medlem i redaktionen för den värdeavspaltningskritiska teoritidskriften Exit. Artikeln är skriven för den tyska tidskriften Konkret (3/2014). Här följer en hastigt gjord översättning.

Vad Bitcoin avslöjar om penningmediets tillstånd

Vildarna på Kuba uppfattade guldet som spanjorernas fetisch. De ordnade därför en fest för guldet, sjöng för det och kastade det sedan i havet.

Karl Marx i Rheinische Zeitung, 3 november 1842

Under rubriken “Bits and barbarism” berättade Paul Krugman en fabel om tre sätt att skapa pengar. Två av dessa sätt utgör enligt Krugman en monetär regression, som bara kan förklaras av ett stort antal människor fattat det märkliga beslutet att brida klockan tillbaka och upphäva de senaste seklens framsteg.

Som exempel på den första typen av penningskapande nämns en av världens största guldgruvor, Porgera på Papua Nya Guinea, en gruva som är ökänd för brott mot de mänskliga rättigheterna såväl som för miljöförstöring. Men eftersom guldpriset fortfarande är tre gånger så högt som för ett årtionde sedan, om än lägre än den senaste toppnoteringen, måste det likväl grävas efter guld.

Som paradigmatisk plats för den andra typen av penningskapande, som är ännu märkligare, nämner Krugman “bitcoingruvan” i Reykjanesbær på Island. Bitcoin är en digital valuta, vars värde är svårt att förklara men har att göra med att folk är beredda att köpa bitcoin eftersom de tror att andra är beredda att göra detsamma. Det handlar om ett slags virtuellt guld: man kan gräva fram bitcoins, alltså skapa nya, genom att lösa matematiska problem av hög komplexitet. Detta förutsätter dock en hög datorprestanta och förbrukar ett stort mått av elektrisk energi. Och eftersom Island har billig el och kall luft för att kyla datorerna, är det en idealisk plats för att gräva fram bitcoins.

Mot dessa två regressiva avarter, ställer Krugman ett förnuftigt tredje sätt att skapa pengar. Detta sätt, vilket presenteras som hypotetiskt, ska motsvara Keynes råd från 1936: att regeringarna i kristider ska ge ut pengar som de inte har. Såväl då som nu finns det politiska invändningar mot detta förslag, vilket fick Keynes att ironiskt föreslå alternativet att regeringen kunde gräva ner pengarna i flaskor för att sedan låta privata investerare gräva fram dem. Även genom helt meningslösa statsutgifter kommer näringslivet att stimuleras. Och i slutändan skiljer det ju sig inte så mycket från guldgruvorna: guld grävs upp ur ett hål i marken, bara för att åter begravas i centralbankernas skattkammare. Guldmyntfoten var enligt Keynes bara en “barbarisk relik”. Och om vi får tro Krugman, utgör bitcoin bara en högre grad av nonsens, i det att naturresurser förbrukas för att skapa “virtuellt guld” som inte består av annat än elektroniska teckenkedjor.

Uppenbarligen har inte bara neoklassiska ekonomer, utan även keynesianer som Krugman, problem med att de ekonomiska aktörerna beter sig annorlunda än vad teorin kunnat förutspå. Krugman erkänner denna diskrepans, men kan inte förklara den med annat än att massorna har en läggning mot regression och irrationalitet. Varifrån denna läggning kommer, det förblir oförklarat.

Utifrån betraktat, alltså ur ett rent materiellt perspektiv, är det slående hur hela debatten bär drag av vansinne. Det omtalade “barbariet” har sin grund i ett samhällsförhållande som kräver att människorna ska utföra handlingar som är vansinniga eller samhälleligt skadliga, i utbyte mot att de ges möjlighet att överleva i ytterligare några dagar eller veckor. Förvisso utgör produktionen av just pengar ett av de minsta problemet i det rådande produktionssättet, men det hela är talande för arbetsförhållandena i hela den sönderfallande kapitalismen: från den “skrotningspremie” för bilar som Tyskland har infört i god keynesiansk anda, via det preventiva bruket av antibiotika i djurindustrin, till förödandet av hela landsändar i jakt på de sista oljedropparna, bara för att nämna några helt typiska exempel.

Och det barbariska med guld är ju inte metallen, utan att den görs till fetisch, vilket emellertid beror helt på den grundläggande varu- och penningfetischen. Detta demonstreras också av “vildarna på Kuba”, som Marx berättar om: om inte pengar existerar som ett samhällsförhållande, blir det möjligt att hantera guld på ett betydligt mer avslappnat vis.

Brytningen av bitcoins är också en vanvettig sak, men relativt harmlös. Det rör sig snarast om en fars och för tankarna till ett välkänt Marx-citat om hur historien upprepar sig, i detta fall guldfetischens historia. Bitcoins låter sig framställas ur intet, precis som de kreditpengar som skapas i banksystemet. För att ändå simulera ett värde, ikläds de en guldkostym. Precis som med guld måste först en viss mängd arbete och resurser förbrukas innan nya bitcoins kommer i dagen. Detta är dock helt skenbart, för bitcoins hade lika gärna kunnat frambringas ändå. Här finns en viss skillnad gentemot guldet, där arbete (och därmed utsugning och miljöförstöring) faktiskt är nödvändigt för att gräva fram det ur jorden.

I slutändan handlar bitcoin om ett falskmynteri som inte ens bemödar sig om att skapa ett yttre sken av att vara “äkta” pengar. Om detta likväl kan lyckas, om alltså bitcoins utan problem låter sig växlas in i dollar eller euro, så kan det heller inte stå särskilt bra till med de valutor som ges ut av centralbankerna. Faktum är att de digitala valutorna bara fortsätter en utveckling som pågått i årtionden, men driver den till sin spets. Sedan år 1972 – som markerade slutet på Bretton-Woods-systemet och därmed på dollarns guldbackning – har centralbankernas pengar allt mindre att göra med reell rikedom. Under de senaste trettio åren växte de globala förmögenheterna tjugofalt, utan att motsvaras av någon reell värdeökning i samma skala. Det handlar i stället om följden av kreditfinansierade konjunkturprogram, möjliggjorda genom den nyliberala avregleringen av finansmarknaderna, vilka har hållt realekonomin i rullning i snart fyrtio års tid, helt i linje med Keynes – bortsett från att privata penningutgivare har trätt i regeringarnas ställe och från att det inte syns skymten av ett uppsving som kan komma på egna ben.

De enorma penningmängder som kretsar runt i finanshimlen och söker efter investeringsmöjligheter leder till inflation på alla de marknader dit de söker sig, exempelvis på aktie- fastighets- och råvarumarknaderna. Ett exempel: Dow Jones index, som mäter börsvärderingen av aktiebolag i USA, ökade från 1982 till 2000 sjufalt i s.k. reella tal (alltså bortsett från den officiellt uppmätta inflationen) – och detta i en tid då USA:s reella ekonomi stagnerade. För aktieägarna är sådan “asset inflation” en välkommen sak, eftersom de har möjlighet att sälja sina aktier på nytt. Att den sjufaldigade penningförmögenheten fortfarande motsvarar samma företagsvärde spelar ingen roll.

Bitcoin begåvades under de första elva månaderna av 2013 med en ännu större bubbla, i det att växelkursen gentemot dollarn ökade med en faktor av 93,5 även utan att ökningen motsvarande ett dyft av reellt värde. Ironiskt nog handlar de ideologiska motiven för digitala valutor ofta just om förlusten av förtroende för finansmarknader och centralbanker, vilka ställs mot en “seriös” valuta som inte låter sig manipuleras. Men bakom aktörernas ryggar förvandlas detta instrument sedan till ännu ett spekulationsobjekt. Ännu en gång leder det till att ett fåtal av dem blir rika.

Misstron mot centralbankernas pengar är i vilket fall befogad, med tanke på pengarnas bristande backning av reella värden. Detta förklarar också flykten till guld som medel för att bevara värde. Huruvida just guld visar sig lämpligt för detta syfte, det återstår att se, för här har ännu en bubbla bildats och alla bubblor kan spricka.

Pengar är bara produktiva, i kapitalistisk mening, när de investeras någonstans där det skapas mervärde genom utnyttjande av arbetskraft. Uppenbarligen existerar inte längre sådana investeringsmöjligheter i en omfattning som motsvarar de tillgängliga pengarna. Detta leder till att allt mer pengar växer i en blott fiktiv mening, eller att de läggs på hög, exempelvis i form av ädelmetall. Utvecklingen som skedd under de fyrtio åren efter Bretton-Woods pekar mot att pengar är ett samhälleligt förhållande som blivit obsolet. Även om keynesianerna vare sig vill eller kan föreställa sig en sådan sak.


Claus Peter Ortlieb