Heidenhammers 120 dagar. The 3rd and the Mortal, ”Tears laid in earth”, 1994.

I Dolores skivkatalog salufördes den här skivan med devisen att ”Jon i Dissection älskar bandet!”. Jag vet inte hur The 3rd and the Mortal själva ställde sig till den saken, men säkert hjälpte det väl att sälja ytterligare ett par exemplar.

Hur som helst, är detta orkesterns första fullängdare. Över en timme musik fördelat på sammanlagt elva låtar, varav avslutningsbiten klockar in på närmare nitton minuter. Förutom en demo från 1993 hann de med att klämma ur sig en EP kallad ”Sorrow” bara någon månad innan ”Tears laid in earth” klämdes ut på marknaden.

Trots vokalissan Kari Rueslåttens koppling till svartmetallscenen genom det (ö)kända folkmetalprojektet Storm, i vilket såväl Fenriz som Satyr medverkade, kändes det alltid som att The 3rd and the Mortal stod lite vid sidan av Norges mer extrema metalscen. Några av medlemmarna stökade lite sporadiskt i band som Manes och Atrox, men inte värst många fler. Jag vet inte, men jag spekulerar grundlöst och får intrycket av att de var ganska nöjda med att inte riktigt sammankopplas med vad svartklädda i gestalter i vårt västra grannland pysslade med på kvällarna. Rueslåtten skulle sedan också lämna The 3rd and the Mortal för att satsa på en solokarriär. Nya sångare blev Ann-Mari Edvardsen och senare Kirsti Huke. Inga dåliga förmågor, men de saknade Karis karisma en aning.

Musiken då? Ja, det är extremt kompetent framförd doom/goth. Det hörs att det här gänget från Trondheim onekligen lärde sig sitt hantverk på ett tidigt stadium. De fattade också vikten av dynamik. Såväl basspel som sångmelodier får ta plats jämte annan instrumenthantering.

Jag märker ändå vid genomlyssningen att jag föredrar den tidigare nämnda EP:n jämfört med detta album, men jag har svårt att sätta fingret på varför. Kanske är det av rent nostalgiska skäl då jag köpte den först. ”Sorrow” består av fyra låtar, varav samtliga skiljer sig rejält från varandra. Det är långt från första gången jag kör igenom hela ”Tears …” från pärm till pärm, men konstaterar att jag inte riktigt kommer ihåg de olika spåren. Jag gillar atmosfären och nivån är egentligen skyhög. Omslaget är stämningsfullt och tjusigt. Men den kunde gärna ha fått vara mer varierad. Efter ungefär halva skivan börjar det hända några saker som bryter monotonin, men det dröjer först till spår nummer åtta innan tempot ens tillåts accelerera över huvud taget. Sammantaget blir det lite för mycket av det goda.

Jag antar att skivor som dessa var enklare att ta till sig på tiden då tillgängligheten var aningens lägre än nu. Hade jag betalt närmare 250 kronor i dagens penningvärde, och utan lika stor möjlighet att lyssna på vad som helst annat, hade jag haft bättre tålamod att lyssna in mig på materialet i den utsträckning jag tror är nödvändig för att kunna uppskatta det till fullo. Antar att det där sista kan sägas om ganska många skivor vi kommer att återkomma till under stundande genomgång.

/Heidenhammer