En grym april

[image error]

Idag börjar årets fjärde månad då jorden öppnar sig och grönskan gror. Namnet kommer ju troligen av latinets aprilis, en avledning av aperire, ”öppna”. I Sverige kallades av samma anledning april förr gräsmånad eller grödemånad.

Månadens första dag får man narras: April, april, din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill!. Man kan undra varifrån den seden kommer. Det är det ingen som vet.

I Nordisk familjebok (Ugglan) nämns att det kan vara en kvarleva av en hednisk fest:

”Bruket att narra april, som är tämligen allmänt öfver hela Europa, tros vara en kvarlefva af en gammal hednisk fest, som stod i samband med vårens återkomst.”

Jag kan tänka mig att retsamheten har något med aprilvädrets karaktär att göra: våren kommer men kan gäckas. Det ligger så att säga en osäkerhet i luften som lämpar sig för ironi och skämt.

Luften darrar också av önskningar och längtan: om sommaren och allt vad den innebär. I Karin Boyes dikt ”Önskenatt” förknippar hon april med önskningar:

Om någon stjärna lossnar

och segnar vit genom luften,

då fyller hon, sägs det, var bön, som når

den korta glimrande banan.

Jag väntar och väntar. Det är april,

en ljum och lyhörd natt i april,

då gräset växer och stjärnorna lyssna –

de gå så lugna i natt sin väg,

och ingen enda snavar och faller!

Men om jag somnar, så gör det allsintet:

sliter en stjärna sig lös i natt,

så måste hon känna min bön, var hon sjunker,

fastän jag sover –

ty hela den tysta, tysta natten

är hela den vida, vida rymden

alldeles full av min enda önskan!

Dikten är hämtad ur Boyes debutbok Moln som kom ut 1922 då hon var 22 år gammal. Tio år senare publiceras hennes – och Erik Mestertons – översättning av T. S. Eliots dikt ”Det öde landet” som inleds med de berömda raderna:

April är grymmast av månaderna – driver

syrener fram ur de döda markerna, blandar

begär och minne, kittlar

dova rötter med vårregn.

De flesta önskningar förblir ouppfyllda. Det är grymt, men den grymheten gäller för alla månader och inte bara för april.

Boyes öde blev grymt. Hon begick självmord i april. Den 23 april 1941 gick hon ut med tub sömntabletter och en vichyvattensflaska. Natten mellan den 23 och 24 april var kall, man ska inte tro dess vårlöften. Hon efterlystes i radio och det ordnades skallgång. Först den 27 april återfanns hon, ihjälfrusen och ihopkrupen vid ett utkiksberg ovanför Alingsås.

Hjalmar Gullberg skrev en gravdikt över Boye där hon jämförs med en amazon, en kvinnlig krigare som strider med kung Leonidas vid Thermopyle.

Hitlers trupper hade precis nått det legendariska Thermopyle och Gullberg jämförde Boye med de tappra spartanerna och nazisterna med perserna.

DÖD AMAZON

Svärd som fäktar mot övermakten,

du skall brytas och sönderslås !

Starka trupper ha enligt T.T.

nått Thermopyle, Greklands lås

Fyrtioåriga Karin Boye

efterlyses från Alingsås.

Mycket mörk och med stora ögon;

klädd i resdräkt, när hon försvann.

Kanske söker hon bortom sekler,

dit en spårhund ej vägen fann,

frihetspasset där Spartas hjältar

valde döden till sista man.

Ej har Nike med segerkransen

krönt vid flöjtspel och harposlag

perserkonungen, jordens gissel.

Glömd förvittrar hans sarkofag.

Hyllningkören skall evigt handla

om Leonidas’ nederlag.

För Thermopyle i vårt hjärta

måste några ge livet än.

Denna dag stiger ned till Hades,

följd av stolta hellenska män,

mycket mörk och med stora ögon

deras syster och döda vän.

Men Boyes liv var inte bara tragiskt, trots hennes mycket mörka och stora ögon. När debutboken Moln kom ut 1922 så bodde hon i Uppsala. I ett brev av den 9 maj det året skriver hon om en glad händelse i april, nämligen sista april: ”Vad vi hade livat på Valborgsmässoafton och första maj! Roligare kunde man knappt ha.”

BILD: Målningen ”Verwundete Amazone” (Sårad amazon) av Franz Stuck (1904)