Lördagstankar – väldigt blandat

Ett år sen det fruktansvärda rasist- och skoldådet i Trollhättan idag.

Jag var ute på signering då, när ett mejl kom från mitt yngsta barns skola för att försäkra oss föräldrar att allt var bra.

Herregud.

Inget hade ju hänt på vår skola, de är bara väldigt bra på att skicka information till föräldrar. Men ändå. Skräcken man kände. Kan inte ens föreställa mig hur de som fick andra besked den dagen mådde. Det är detta som händer i ett samhälle där det plötsligt är okej att ventilera rasistiska och människofientliga åsikter.

Ibland känns det så jäkla hopplöst.

Jag får ett sms från Amnesty – jag är sms-aktivist, vilket innebär att man får ett sms och skriver på en protest som snabbt skickas iväg till berörda myndigheter. Den här gången gällde det en 14-åring som torteras i ett egyptiskt fängelse.

14 år.

Som mitt yngsta barn.

Hur vidrigt är inte det?

Amnestys aktioner gör skillnad.

Jag har varit ute på en liten turné.

Jag har packat ihop och packat upp under några dagar.

Varit trött, frusen och haft det lite bökigt med maten och sömnen.

Så skönt att vara hemma i soffan, med mitt eget te och mina rostmackor.

Tre dagar ute på en lyxig resa och jag känner mig utmattad.

Kan inte låta bli att tänka på alla de som flyr genom världen, hungriga, traumatiserade, frusna och rädda. I månader. Förlorar allt.

Fy fan vad livet är orättvist.

Jag vet inte.

Är lite låg och ruggig idag.

Och så skäms jag, för jag har INGET att klaga på.

Ska vila och pyssla lite.

Sen ska jag ladda om och åka ut till Sickla och prata om det oerhörda att jag, som svensk romanceförfattare, ges ut i USA.

Livet.

Så märkligt.

Så mäktigt.

Så olika.

Om vi inte ses idag, så hörs vi på måndag. Eller på instagram.