Vardagen väller in

Godmorgon.

Vaknade före sju idag.

Var så trött igår att jag bara stöp.

Jag har skickat FALLING till min amerikanska förläggare och väntar på att få den tillbaka till helgen. Det blir nog en finputsande vända till, vi ska vara klara 1/9 har vi bestämt.

I USA kommer den ut först 2017, men UK släpper den redan i oktober.

Och i Norge kom den just ut.

Igår hade jag besöksrekord på bloggen, och alla mina sociala medier fick fnatt och en massa folk hörde av sig. Fattar inte hur folk orkar ha det så hela tiden, jag var helt färdig efteråt. Kul förstås, men så utmattande.

Och jag kunde inte släppa en grej som hände igår, har fnissat åt det sen dess.

Det var i fikarummet på TV4 (de har uppdukat en jättestor frukost-buffé men jag var så rädd att få nåt mellan tänderna att jag inte åt).

Jag skulle dock ta te. Men jag förstod mig inte på kaffemaskinen och kände mig så där dum som man gör, man trycker på knappar, försöker verka oberörd.

Och så trycker jag på en knapp och ut FORSAR det kaffe, bara väller ut. Och det tar aldrig slut. Det bara rinner och rinner och jag står där och känner paniken välla upp i mig. Till slut ställer jag en mugg under strålen, den blir full, jag häller ut, skyndar mig ställa dit den igen och bara ber till Gud att ingen ska se nåt. Till slut tog väl kaffet slut i hela apparaten, för det slutade rinna.

Hahahaha, förlåt.

Idag har jag inga måsten.

Jag har bestämt mig för att tacka nej till att skriva en grej som jag sagt jag skulle skriva. Men jag får inte ihop den och jag lägger den på is.

Byggjobbandet har börjat utanför igen, jag vaknade med migrän och nu, när jag sitter i soffan med en kopp te och tv:n på så känner jag hur SLUT jag är.

Jag har jobbat så jäkla hårt det här året. De senaste åren, faktisk.

Det är roligt, jag klagar verkligen inte, men just nu känns det som att jag satte mig vid datorn i våras och nästa gång jag tittade upp så var det höst.

Jag har jobbat i stort sett varje dag hela sommaren. Först med En enda risk. Sedan med FALLING, och det KÄNNS. Hjärnan är trött, handen protesterar.

Jag ska nog vila idag.

Ikväll ska jag träffa vänner. Kanske dricka ett litet glas vin.

Imorgon ska jag bli intervjuad av en tidning, så då måste jag väl sminka mig igen (det är så TRÅKIGT att sminka sig).

Nu ska jag titta på solfilmen (det MÖRKNAR nu; melankolin), äta en rostmacka med sylt och sedan väcka mina fina barn.

Katterna, som var i onåd igår efter att först ha kräkts på typ åtta ställen, inklusive min säng och sedan pajat en vas jag har efter mamma, ligger och sover bredvid mig, förlåtna.

Livet.

Märkligt ändå.