Leo Horovitz's Reviews > Den meningssökande människan

Den meningssökande människan by Peter Gärdenfors
Rate this book
Clear rating

by
3106051
's review
Apr 22, 12

bookshelves: psychology, philosophy, natural-science, cognitive-science, non-fiction, science, neuroscience, philosophy-of-mind
Read from April 18 to 22, 2012 — I own a copy, read count: 1

Under större delen av boken finner läsaren en del intressanta förklaringar av modern forskning kring människans inlärningsförmågor samt hur vi lyckas skapa oss en bild av meningen bakom handlingar och förlopp, språkinlärning, inlärningen av nya beteenden och minne är centrala koncept som behandlas och relateras till varandra. En del teorier om skillnader mellan människor och andra djur gällande dessa fenomen och orsakerna bakom dessa skillnader tas upp. Allt detta är intressant om än lite väl ytligt behandlat, men när vi når slutet av boken tappar den fullständigt. Där "mening" fram till dess mest har behandlats i den hyfsat väldefinierade betydelsen av koppling mellan språk och verklighet så argumenteras nu för att uttrycket "meningen med livet" är precis lika betydelsefull och att detta är så för att vi inte ska låsa oss i en rigid definition av begreppet "mening" utan acceptera att detta kan appliceras även på andra områden. Vad man än kan tycka om denna slutsats så bör man förvänta sig några rejäla argument för att acceptera detta, men det finner man inte i denna bok. Om handlingar kan ses som meningsfulla, argumenterar Gärdenfors, så bör man kunna se hela livet som en enda stor handling där vi därmed betydelsefullt kan tala om "livets mening". Vad Gärdenfors helt missar är att problematiken bakom uttrycket inte framför allt ligger i att tala om en individs hela livs "mening" i kontrast till "meningen" med dennes enskilda handlingar, utan snarare i att uttrycket ofta används som om det fanns en allmän livets mening bortom den enskilda mening som olika individer kan finna i sina enskilda liv. I diskussionen kring inlärning och minne i tidigare kapitel förlitar sig Gärdenfors på modern forskning, men när han kommer in på "djupare frågor" kring mening visar han inte längre någon uppskattning för den rationalitet och det analytiska sinnelag som har varit en förutsättning för den moderna vetenskapens utveckling. De enda filosofer han hänvisar till här är antikens tänkare (Platon och Aristoteles dyker upp flera gånger) och vaga, poetiskt lagda, kontinentala filosofer som Nietzsche, Gadamer och Camus. Den moderna analytiska filosofin med dess täta kopplingar till vetenskapliga framgångar, vad har den för utrymme i Gärdenfors filosoferande? Ingen alls verkar det som, analytisk filosofi nämns några gånger och används endast som en förolämpning. Fokus på sanning beskrivs som dogmatiskt vilket är så ironiskt det kan bli, dogma bekämpas genom fokus på bevisföring och kritiskt tänkande vilket förutsätter ett starkt fokus på och intresse för sanning. Där de tidiga kapitlen i boken var hyfsat välskrivna och värda att läsa, fann jag mig själv mer och mer förbannad mot slutet, framför allt av det avslutande mycket flummiga kapitlet om "livets mening". Jag har länge varit intresserad av att läsa någonting av Gärdenfors då jag har förstått att han är en betydande kognitionsvetare, och det är han säkert. Som jag har förstått det ses han dock även som en inflytelserik filosof men om jag ska gå efter intrycket från denna bok är jag inte sugen på att läsa mer om hans filosofi, den ter sig alltför undermålig…
likeflag

Sign into Goodreads to see if any of your friends have read Den meningssökande människan.
sign in »

Reading Progress

04/18/2012 page 43
25.0%
show 1 hidden update…

No comments have been added yet.