Vilvery's Reviews > Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.

Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. by Niklas Orrenius
Rate this book
Clear rating

by
2471792
's review
Mar 17, 2011

it was amazing
bookshelves: five-stars, non-fiction, 2011, political
Recommended for: Alla
Read on March 14, 2011

Ett gäng intressanta reportage/artiklar i kronologisk ordning som Niklas Orrenius skrivit om Sverigedemokraterna under de senaste tio åren eller så. Texterna är både intressanta och nyanserade, speciellt artikeln om SD-läraren som inte får jobb på grund av sina politiska åsikter sticker ut. Rätt eller fel? Allt är inte svart och vitt, vilket verkligen ställs på sin spets när en rektor påpekar att de gärna hade velat ha honom kvar på skolan men inte "vågade" på grund av kritik från omvärlden. Alla vittnade om att karln var ytterst kompetent som lärare. Men Sverigedemokrat. Ack! Intressant var också Orrenius' kommentar till det egna reportaget där han berättar om de extremt starka reaktioner han fick för att han skildrat denne lärare på ett sympatiskt sätt, som någon som blir orättvist behandlad. Sverigedemokraterna väcker mycket känslor.

Överhuvudtaget var Orrenius' egna kommentarer till texterna, skrivna i samband med att boken plublicerades, väldigt värdefulla och intressanta. De knöt ihop artiklarna och förklarar vad som har hänt med vissa personer, frågor, händelseförlopp sedan artikeln ursprungligen skrevs. Resultatet är ett porträtt över partiets utveckling sedan början av tvåtusentalet, hur det har vuxit från ett rörigt litet källarparti till ett stort riksdagsparti, hur man "städat bort" "jobbiga" SD:are till förmån för prydliga typer som går hem i stugorna (till exempel Åkesson) och kanske framför allt hur man under årens lopp, på olika sätt, har försökt förklara begrepp som svenskt/osvenskt, svensk/invandrare, vad som gör en person svensk, på vilket sätt det är försvarbart och rimligt att föra en invandringsfientlig politik. Naturligtvis lyckas de inte helt, vilket man ju är ganska beredd på när man plockar upp boken.

Det bästa med reportagen, och hela boken, är att författaren faktiskt har gjort och fortfarande gör en ansträngning att försöka förstå och kommunicera med SD. Det här är inte en bok som pekar på SD och ropar "titta vilka idioter" eller en bok som är skriven för att läsaren ska kunna få sitta och garva åt idioterna. Visst finns det sådana inslag också, det ska inte förnekas, men boken har åtminstone stora ambitioner att gå djupare än så och Orrenius verkar vara en av få journalister som har haft ett så långt och positivt samarbete med SD trots att han kritiserat dem. Hans erfarenheter är spännande att ta del av.

Alla reportagen, liksom hela boken, är väldigt lättsamt och enkelt skrivna. Det är personliga porträtt, det är Orrenius egna reflektioner utan en massa ideologiska termer hit och dit (vilket förstås också hade varit intressant men avsaknaden av sådant gör boken lättläst på ett trevligt sätt). Jag sträckläste boken under en fyra timmars flygresa från Paris. Den var underhållande, den var intressant och den var mycket lärorik.
flag

Sign into Goodreads to see if any of your friends have read Jag är inte rabiat. Jag äter pizza..
Sign In »

No comments have been added yet.